Den vilda striden om vem som viker sig – och hör av sig först

Posted in En skopa förnedring till?

Ha! Kamikazepiloter, gör en dödsfärd er modiga, va? Och free diving frekkin fallskärms-what ever, tror ni att era ballar är två Globen-byggnader hängandes upp och ner? Well, ni kan alla köra upp era machofasoner dit magsäcken tar av sig hatten och skakar hand med tarmarna, för jag har ett chicken race som skulle få er att vika er snabbare än en linneservett i en japansk origami-turnering. Eller rättare sagt, alla vi singlar har uthållighetsprovet som slår dem alla:

Kampen, striden, slaget, drabbningen – om vem som pallar att hålla ut längst, och därmed Inte. Messar. Först!

Jorå, vi spjärnar, vi krampansiktsgrimarserar, vi påfrestningsvrider oss i vilda dödsplågor! Vår beslutsamma blick försöker fokusera på vägen framför oss, men vi måste ständigt snegla mot (mo)bilen som chicken racar bredvid, där dejten sitter och ruvar, eller kärleksintresset, eller kk:t. För det handlar om heder, om singelstolthet, att kunna stå rak och möta sin blick i badrumsspegeln, och veta, känna tryggheten i, att man Messade i alla fall Inte Först. Där mina vänner, har ni den ädla kamp som cirka 75% av mitt liv har präglats av!

Vad sa ni? Att det kanske är anledningen till att jag är singel? Att jag ska sluta bete mig som en överväxt barnrumpa som spelar trotsiga spel och i stället försöka bli en kvadratmillimeter av det som kännetecknar en vuxen människa? (…) Oj oj oj vad dålig mottagning det blev här i mitt huvud helt plötsligt! Schrprrskkksccccrrrr… Jag måste nog verkligen lägga på mitt mentala samtal med er, jag hör absolut ingenting! Scchhrkkkrrsscc… Så hej då, jag måste återgå till att… ja, ni vet, sitta och stirra på min mobil. För det är helg. Det är en vecka sedan förlustelserna. Och jag tänker fan i mig hugga av mig händerna före jag plockar upp den där jäkla mobilen! Kämpa Singelbloggaren, kämpa!

(Förresten, VeckoRevyn har dragit igång sin nomineringstid inför Blog Awards 2014. Hrrm, *skrapar foten i backen och tittar under lugg*, tycker ni… tror ni… skulle jag vara värdig en nominering till Guldpennan? Om ni, så att säga liksom bara lite grann, tycker det, så får ni gärna nominera.)

FacebookTwitterGoogle+EmailDealerkärlek!

Blyg eller korkad, det är frågan!

Posted in HUR kan jag vara singel?!

Men det var väl då självaste faaan att man ska behöva bli ett fullständigt vakuumhuvud så fort man springer in i någon som är lite intressant!!! Helvetesjäklaskitrööööv… (Lugnande andetag så att ni ska slippa drunkna i sjuttio synonymer till begreppet bajs.)

Jag hamnade i samma hiss som kollegan i dag. Ni vet den som jag inte pratar med. Eller tittar på. Eller över huvud taget registrerar, om inte min näsa av tvång trycks rakt in i hans bröstkorg. Vilket den gjorde nu. Typ. Det kändes i alla fall så att döma av min andnöd. Och anledningen till att jag inte pratar/tittar/registrerar är så klart att han är intressant, och intressanta män ska man minsann inte prata med! Nehej då! Enligt solklar Singelbloggar-logik.

Och i dag bevisade jag varför det uppenbarligen har varit en vettig strategi för mig.

Kollega, med en ton som vibrerar av intelligens och personlighet: ”Hej.”
Jag, rycker till och hoppar nära på in i hissväggen när jag ser vem det är, för att slutligen hästgnägga ur mig ett: ”Heehheehhj.”
Han, något frågande på grund av hästgnägget: ”Haft en trevlig helg?”
Jag, redan så självmedveten över mitt hästgnägg att jag desperat vill spela cool, så jag kastar lite med huvudet, sådär som tjejerna gör på film, men felbedömer liksom kraften i kastandet, så håret far ut mot honom, så att han ryggar bakåt, medan jag blir panikslagen över att jag just har försökt bimbo-hårpiska honom i en hiss så trång att en hostning skulle kunna räknas som sexuella trakasserier, så jag hasplar bara ur mig: ”Oj förlåt!”
Han ler, lugnande, eftersom han antagligen märker att något sorts sammanbrott tar plats framför honom, alternativt att han sedan tidigare erfarenheter misstänker att jag är aningen förståndshandikappad, och försöker rädda mig genom att plocka upp den samtalstråd som jag redan har trasslat in mina fötter i: ”Så, en trevlig helg?”
Och jag ser hissdörrarna öppna sig, och vill säga allt det där smarta och roliga och insiktsfulla som jag skulle ha sagt till en mindre intressant karl, men när jag försöker knuffa ur mig alla ord på en gång så fastnar de i tankedörren. Så jag rycker bara på axlarna. Och står kvar i hissen. Tills han har gått ut och jag i sista minuten kan slinka ut åt andra hållet.

Det är då självaste faaan att min kropp bara har ett eluttag, och ingen skarvsladd. Så att kabeln till hjärnan genast rycks ut så fort elströmmen börjar gå åt sydligare kroppsdelar. En kropp borde för faaan ha två eluttag!!

5 budord för att inte implodera av dagen efter-ångest

Posted in Lite för mycket ärlighet, Skratta åt det tragiska

Det är en av livets mest Zoloft-krävande sanningar att man efter 25 inte längre kan ta några glas vin och dagen efter vara en hyfsat fungerande människa. Man är inte människa alls. Man är ett stycke svettdarrande kött styrd uteslutande av reflexer placerade i kroppsdelar man inte kan namnge. Och som om kräkkaskader och tarmfontäner inte var illa nog måste man dessutom ta sig an the mother f*cking boss av baksmälla – dagen efter-ångest.

Och nej, om du är under 25 vet du inte vad dagen efter-ångest är. Du kanske ångrar, skäms och rodnar dig hela vägen till frukostbordet där allt som krävs är lite Facebook-scrollande innan fokus har gått över till nästa livskris. Men efter 25 kommer du bli exorcistbesatt, med spinnande huvud och konvulserande skrev, när dagen efter-ångesten intar dig och du gör allt i din makt för att för guds skull utdriva minnesbilderna från din kropp. Du vill utplånas, du vill dö, du vill lägga dig raklång på motorvägen och undersöka mönstren på nästa lastbils vinterdäck – allt framkallat av att du tog tre glas vin och sedan snällt gick hem, som den städade lilla flicka du praktiskt taget aldrig är. Så tänk då hur det känns när du faktiskt har gjort något förtjänt att skämmas för…

Som jag gjorde. I förrgår.

Så mina kära, nu kör vi de fem budorden för att inte implodera av dagen efter-ångest:

1. Du skall icke dricka mer än två glas vin. Eller i alla fall tre. Inte fortsätta till sammanlagt… var det sex eller sju..? Och inte kröna det med ett halvt paket cigaretter. När jag vet att mer än tre cigg knuffar fram min magsyra för att presenteras för mitt saliv lika påstridigt som en Bindefeld-assistent på ett mingelevent.

2. Du skall icke bära mobil. Inte över huvud taget. Lämna djävulskapet hemma! Så att du inte kan messa ett kk som inte har svarat de senaste två gångerna. Eller fråga killen som vill dejta efter ett ligg. Eller messa jobbkontakten som du värdigt har dolt att du sextrånar efter honom så att äggledarna bjuder upp till ringdans i magen på dig. Herregud, jag frågade om han var ute… den mest uppenbara sms-frågan efter ligga+frågetecken. Och vi ska ha planeringsmöte i veckan… Nej, tänk på annat tänk på annat tänk på annat!!!

3. Du skall icke välja bort helyllekillen som lyste upp som en skeppsbruten inför en planka, för att i stället börja limma på rockkillen vars tjej snart dök upp, bartendern, den svåra hipstern som stod mitt i sitt fuck-off-vi-pratar-faktiskt-bara-med-varandra-hipstergäng, en kostymnisse vars pupiller du snart märkte hade pingpongmatch i huvudet på honom och slutligen bartendern igen. Hrrm, jag kan uppenbarligen inte gå tillbaka till det stället igen…

4. Du skall icke bära höga klackar, när du knappt kan gå i dem när du är nykter. De otaliga fotvrickningarna är inte sexiga, och var det till och med så att jag en gång ramlade..?

5. Du skall icke prata för mycket, skratta för högt, diskutera sex med främlingar, visa det rätta klitoristrycket på en mans arm, dra upp strumpbyxorna i offentlighet, dansjucka höften halvt ur led, pengabränna, vinhalsa, korttappabort, toalettköträngas, sminkmisslyckas och allmänt… leva. Nej, stanna bara hemma, och sitt där, för all framtid och i all evighet, så är du trygg.

Eller så skiter du i det och kör lika hårt nästa helg igen.

En insikt att ta med sig är dock att i filmerna framstår det alltid som om den värsta dagen-efter-ångesten uppstår efter ett random ligg. Det stämmer inte. Värsta ångesten uppstår när man har gjort allt som står i ens mänskliga makt och långt bortom värdighetsgränsen för att få ligga, men ändå vaknar själv.

Jag har definitivt INTE ansvar för mig själv framöver!