Dags att berätta den smutsiga historien

Posted in Singelliv

Ni vet ju att jag är själva sinnebilden för känslokontroll. Hissen går kanske inte hela vägen upp men alla hästar står så prydligt i stallet, kniven är inte den vassaste men oh ja vad alla bestick är i lådan, och även om hjulet snurrar och hamstern är död så finns det absolut inga tomtar på taket. Nejdå, inte alls. Så det här är så klart inte om mig. Det är om min vän. Som är ungefär lika resonabel som Ronaldo på pms med blodsockerfall efter att domaren har andats i en riktning som han inte tycker om. Helt enkelt så redo för inspärrning att man skulle skämmas för att vara henne. Om man nu var det. Vilket jag inte är.

I alla fall, min vän har varit på en resa med sin killkompis… Hursa? Nämen jag säger ju att det här inte är om mig! Det är om en vän ju, säger jag! Sommaren måste ha planterat fågelbon i era öron och förvandlat hörselgångarna till igenproppade råttnästen…

Min vän och hennes killkompis fick halvtill det under resan på det där fjärdedelsförvirrade sättet som skapar en åttondels kvardröjande frågetecken när de väl kommer hem. Så min vän tänkte att hon skulle reda ut de frågetecknen. Och vännen, som vanligtvis inte drar sig för att babbla vitt och brett om såväl cellulitförändringar som sexfunderingar med sin killkompis, bestämde sig för att just den här diskussionen var bäst att föra via sms. Eftersom sms är en välprövad källa till alla glasklara diskussioner. Det vet vi ju alla.

Så, hon skickar sturskt ett mess, där hon skriver att hon inte vet vad hon känner och hon inte vet vad hon vill, men att hon känner sig förvirrad och undrar hur han känner för henne. Väldigt modigt, tycker hon själv. Väldigt moget, tycker hon också. Väldigt upplagt för att killkompisen ska droppa som en friarpoppa till ett knä och sjunga henne lovsånger i kanon med halsmandlarna i kör. Minst! (Varför hon tycker detta är i historien tyvärr högst oklart, men ni vet, hamstern är ju död och hissen fast på tredje våningen, så vad ska man förvänta sig.)

Så när hon sedan får svar, och messet lyder att han inte vet vad han tycker och inte vet vad han vill, för han har hållit den dörren stängd sedan hon för ett par år sedan gjorde klart att de aldrig skulle bli något annat än vänner (just det, glömde jag nämna den detaljen? Ah, det är nog bara för att hon typ hade glömt det. Och alltså, därmed glömde att berätta det för mig. Men konstigt nog verkar minnet i hans videobank vara i HD. Verkligen konstigt!), så blir hon… hur ska vi benämna det..? Så långt från känslokontrollad att en rymdraket och en NASA-gps inte skulle nå fram! För det sjungs inga lovsånger. Och det hörs ingen kör. Och marken framför henne är påfallande tom på böjda knän. Och eftersom Stoltheten är hennes bästa vän, som har hållit henne sällskap när x antal andra män inte velat ha en trekant med henne och bästisen, så kastar hon med håret tills nackmuskeln vrids till en polkagrisstång, och bestämmer sig för att ”nähepp, då får det väl vara då”. Vilket hon också bestämmer sig för att messa. Mer exakt: ”Äh, nu struntar vi i det här. Vi fortsätter som vanligt i stället.” Och sedan hör hon inget mer. För (kan ni tänka er sådan idioti) när hon skriver att de ska strunta i det, så tolkar han det som att de ska strunta i det!! Jag menar, hur korkad får man lov att vara utan att bli tilldelad en överförmyndare över alla framtida sociala interaktioner, jag bara undrar… Vadå att det inte är han som är korkad?! Nej, nu försvann min hörsel plötsligt väldigt lägligt. Vi går vidare!

Stoltheten slår till igen, ger den där kortslutningen i hjärnan och strömbrytaren i personligheten, och vips så finner hon sig själv ute och har raggat upp en 28-åring för en bortamatch med en närmast HBO-världsfrånvänd sceniskhet i nakenstunderna, i ett åskdundrande Stockholm efter ett naturskönt nattbad som skulle vara episkt minnesvärt om det inte var för att hon efteråt ligger vaken och undrar om hon just varit med om något själavackert eller falsksmutsigt. Och kanske är det lite av båda, på det där känsloförvirrade sättet som livet ofta är. När det bränner i skallen och hettar i magen, och man inte vet om det är av skam eller glädje.

Och vansinnesdagarna följt av galenskapsnatten tömmer henne slutligen på idioti, så att hon på måndagen kan träffa killkompisen för en bio, och faktiskt känna att de har struntat i det, och att de är precis som vanligt, och det känns rätt så skönt.

Men ändå… När han får henne att skratta så att hon sitter med händerna tryckta mot sitt knä för att rent fysiskt försöka hålla kisset från att hamna på golvet, och hennes skrevrotande får den vanligtvis så rockerblaseiga karln att börja fnittra som en femåring, då är ju frågan…

Om de är två personer som egentligen är de bästa vännerna och bara förvillar sig själva i ensamhetsflykt och tvåsamhetsdesperation. Eller om de är det perfekta paret, som bara gått vilse i sårbarhetsrädslor och vänskapstrygghet.

Samt en labyrint av brudjäkelns hackande hiss och stolthetskortslutningar, så klart. Brudjäkel!

 

FacebookTwitterGoogle+EmailDealerkärlek!

Att vara psykopat och dejta

Posted in HUR kan jag vara singel?!

Det finns Charles Manson. Det finns Hannibal Lecter. Det finns Kanye West. Och så finns det jag. Och medan de andra psykopaterna sitter inspärrade eller, ja, borde sitta inspärrade, eller ja, helt enkelt inte finns, så härjar jag fritt i stora världen. Där jag möter moderskeppet av mentala prövningarna som har kraften att förvandla ett Lasse Berghagen-psyke till en Virginia Woolf-dikt – nämligen dejting. Vilket är en kombination som inte alltid är sådär jättelyckad. Om vi säger så.

I helgen var jag på den andra dejten med killen som jag träffade när jag var en adrenalinmolekyl från att börja stressböla med hans skjortärm som snuttefilt. Men killen ville konstigt nog träffas igen. Vilket i sig är ett tecken på att han måste vara en bad breakup från att maila massmördarkvinnor i fängelset. Men i alla fall…

Jag trivs med den här killen. Rejält. Vilket gör att jag slappnar av. Och glömmer bort att jag ändå är en vettvilling som ständigt måste iklä mig beteenderocken av en normal människa. Och eftersom killen är psykolog (Vad är det med mig och psykologkillar?! Eller okej… vi skippar att svara på den frågan tror jag.) så gör han sitt bästa för att komma åt hjärteroten under den där rocken och få mig att säga allt jag egentligen tänker på. Vilket under kvällens fem glas vin och x antal timmars samtalande mynnade ut i att jag dagen efter vaknar med bakisångesten från singelhelvetet och inser att jag under kvällen har kläckt ur mig följande klockrena säljargument för att marknadsföra sig själv på en andra dejt:

Jag, efter ett glas vin: ”Jag är inte helt säker på att jag skulle klara av att vara sambo. Då måste man ju liksom… stå ut med en annan människa! Jag vill inte ens att se min egen reflektion i köksfönstret!”

Jag, efter två glas vin: ”Nej, jag har inte så många enkvällare. Jag menar, vad är poängen? Män kan ju ändå inte hitta klitoris, varför ska jag ägna tid åt att lära upp ett löpband av praktikanter som jag ändå inte får se förvandlas till mästare?”

Jag, efter tre glas vin: ”Du luktar schå sjukt gott! Kan jag få stjäla en tröja av dig? Hick.”

Jag, efter fyra glas vin: ”Undra om man blir galen av att bo ensam schå mycket som vi gör som singlar, så att man efter flera år av schingelskap har brutits ner till en raging psykopat? Alltså… Inte jag då. Jag vill bara knycka små barn och äta upp deras söta små tår. Haha… haha… Alltschå jag schkämtar. Typ.”

Jag, efter fem glas vin, har släppt alla hämningar och inser inte att det som rör sig i mitt huvud kanske inte är lämpligt att passera genom min mun, på en fullsatt pub, under en andra dejt: ”Jag måschte fråga dig. Tycker du att jag är snygg?”
Dejt missförstår och tror att jag flirtar: ”Jag tycker du är väldigt snygg.”
Jag: ”Nej, jag menar inte så. Jag menar… Borde inte du tycka att hon där borta är snygg? Och att jag mer är en kompis.”
Dejt kikar på den korta och ljuvligt petita kvinnan som står en bit bort, och tittar tillbaka med den där blicken som hundar har när man lockar den med en godisbit och samtidigt håller schampoflaskan i högsta hugg: ”Vad menar du?”
Jag: ”Vi lever i ett samhälle där det finns vissa normer om hur en man och kvinna ska se ut, alltså i relation till varandra. Jag är inte någon nätt och lätt tjej. Du är bara några centimeter längre än mig. Varför går du på mig och inte på henne?”
Dejt, med kisande ögon: ”Så det du egentligen säger är att du inte tycker att jag är snygg?”
Jag, plötsligt mycket mindre spak: ”Va?”
Dejt: ”Du menar att det är jag som är för liten för dig.”
Jag: ”Nej. Det är jag som är för stor för dig.”
Kille: ”Vilket gör mig för liten för dig.”
Jag: ”Men du är ju jättefin.”
Kille: ”Och jag tycker du är jättefin. Men jag tror att du försöker projicera dina egna åsikter på mig just nu.”

Jag, blir tyst, försöker hitta argumentationsförmågan i den hjärna som har gått in i sittstrejk och vägrar arbeta igen förrän jag slutar kasta vinklunkar i ansiktet på den, så att jag ska kunna replikera på det där tankeöverförande sättet som kommer få honom att förstå att det bara är mina egna osäkerheter och jag bara behöver höra av honom att det är okej och att världen inte är som min sjuka hjärna tror att den är och att han faktiskt tycker att jag är fin även om jag är lång som en Chryslerbyggnad och har rövbredden av dess underjordsgarage. Och slutligen skiner jag upp. För jag har hittat det där perfekta argumentet. Som riktigt osar av retoriskt finslipad intelligens och sprider kunskapssken över allt jag precis mörkermumlat om: ”Alltså du luktar verkligen så schjuuukt gott!! Jag bara måschte få en tröja att sniffa på!!”

Såatteee… Just nu funderar jag på att bryta mig in i en villa eller kanske fjutta på ett polishus eller två. Det borde få statsmakten att se samhällsfaran i att ha någon som mig fri på gatorna. Och i cellen bredvid kan killen sitta. För han vill ses igen. Så uppenbarligen är han precis lika mentalsjuk som jag.

Hur gör man slut med sitt livs trogna älskare?

Posted in HUR kan jag vara singel?!

Jag har minsann haft en trogen älskare i min säng i helgen! Jajamensan. Tyvärr är älskaren hård och kall, värmer varken mina kalla fötter i sängen eller mitt sällskapssjuka hjärta, och så svartsjuk att han med kirurgisk snabbhet skalpellsnittar av alla band till vad som skulle kunna vara varmare relationer. Men han är mig trogen, och har varit med mig under hela mitt liv, och att döma av hur frenetiskt jag klänger mig fast vid honom verkar jag vara vansinnigt förtjust i den känsla av otillfredsställelse och ensamhet han lämnar mig med. Hans namn är Stoltheten. Och jag förstår inte vad han gör med mig…

Kanske känner ni igen risksituationerna där han genast kliver fram:
En dejt svarar inte på meddelandet förrän dagen därpå. Ett hångel får förhinder och dyker inte upp på utestället där man har sagt att man är. Ett kk släpper inte allt han har för händerna och kommer flämtrusandes med picken i hand så fort man skickar det sylvasstydliga messet ”Ute?” En pojkvän säger inte att han älskar en och även en make kan säkert locka fram älskaren på tusen och ett sätt. Men det är tyvärr svarta djup av kunskapshål i min erfarenhet.

Situationer som mycket väl KAN tyda på en skitstövelighet som gör att han förtjänar ett flippat finger i nyllet och en kängbeklädd spark i sin röv. Men som även KAN innebära olika kommunikationsvanor eller faktiska omständigheter som han inte rår för. Det är liksom lite svårt att veta. Och om man hade varit lugn och logisk hade man i bedömningen vägt in andra tyst talande faktorer, som om han behandlar en väl, har ett gott hjärta, får en att må bra och tittar på en med värme i blicken och rör en med vördnad mot ens hud. Allt det där borde egentligen väga tyngre än om han är lite kort i tonen i mess, eller kanske inte svarar inom det avgränsade tidsintervall som jag har bestämt är allmängiltigt bestraffningsbart. Men, om man har en trogen älskare vid namn Stoltheten, så kan det vara lite svårt att vara lugn och logisk. För Stoltheten vill vid minsta överträdelse blåsa i visselpipan och visa rött kort. One strike and you’re out. Som en kortslutning i hjärnan och en strömbrytare i personligheten. Som i mitt fall gör att jag på en sekund förvandlas till hälften surkärring med nävarna på höfterna som väser ”Nä nu!” och till hälften ghettotonåring med vaggande finger och flippande hår som varnar ”Oh no you didn’t!” Och kombinationen av dem två gör mig tyvärr till en ganska omöjlig kvinna att ha en relation med. Som bemöter varje fartgupp med raderat nummer, nonchalanta sms och iskall tystnad, vilket dagen efter får mig att känna mig fånig och dum.

Så ja, jag har haft en trogen älskare i min säng i helgen. För när jag messade den unge mannen med tovig päls så var han på landet och hade inget sätt att ta sig tillbaka till stan. Vilket, hrrm, såhär i efterhand kan tyckas som en logisk ursäkt. Men i fyllan och villan tyckte jag att hans ursäktande mess borde vara så oerhört mycket mer ursäktande, så jag flippade med håret, vaggade med fingret och surkärringväste ”Nä nu!”. Raderade hans nummer och slutade svara på hans sms, när min tjurighet egentligen berodde på att jag faktiskt saknade honom.

Och dagen efter sitter jag med min terapivän, och hon säger att det aldrig blir bra när man inte är ärlig mot sig själv. När man gör eller säger saker som är tvärtemot det man faktiskt egentligen vill och känner. Så om jag saknar honom borde jag säga det, i stället för att lotsas som om jag inte bryr mig ett känsloskvatt. Och jag frågar henne hur man då kan veta att man inte förvandlas till ett våp som folk kan köra över, där killar kan trycka ner en och börja ta en för givet. För även om jag träffar trasiga män med toviga pälsar, så låter jag dem aldrig behandla mig illa, och det är ju något hälsosamt i det med. Men hur hittar man balansen?

Hon tittar på mig och har inget svar, så vi sitter där och grubblar i tysthet. För vi vet att vi kommer leva resten av våra liv ensamma om vi inte hittar den där förbaskade Balansen. Och vi vet att vi inte vill leva resten av våra liv med Stoltheten. För jag har banne mig alldeles för kalla fötter för det.

Och ni, jag tror faktiskt aldrig jag hade kommit till de här insikterna om jag inte hade börjat redogöra för dem i denna blogg. Så kanske handlar inte den här bloggen om att hitta Mr Right, utan om vägen till att hitta mig själv. Och för det måste jag lyfta på hatten och ge er ett stort tack.

Något psykfel har jag ju uppenbarligen

Posted in Konversationer

Kollega/vän på väg från jobbets lunchrum:
Hon: ”Varför tycker du inte om xxx (namn på manlig kollega)?
Jag: ”Vadå? Det gör jag visst.”
Hon: ”Du ser honom aldrig i ögonen, så fort han dyker upp blir du helt stram i ansiktet, du pratar med allt och alla men säger inte ett ord till honom, och jag har till och med sett dig gå åt andra hållet när han kommer mot oss.”
Jag: ”Ah! Jamen det beror inte på att jag inte tycker om honom. Nej nej, det är för att jag tvärtom tycker han är intressant. Verkligen riktigt dejtingpotential.”
Lång tystnad medan kollegan kisande betraktar mig och jag glatt fortsätter jobba.
Hon: ”Okej, jag ger upp, jag fattar inte – menar du att det är en strategi?”
Jag: ”Nej nej, det är bara så jag är, jag är skitotrevlig mot alla som jag är intresserad av. Ja du vet, förutom när jag är onykter. Vin är det enda som får mig att ens med en mungipa kunna göra något som skulle kunna liknas vid att flirta.”
Tystnad igen.
Hon: ”Plötsligt finns det inget frågetecken alls över ditt singelskap. Det är mer underligt att du någonsin fått ligga.”
Jag: ”Jag ligger bara när jag är onykter. Så då har vi löst även den gåtan.”