Om att ha ett förhållande – med sitt jobb

Posted in Skratta åt det tragiska

Kära, fantastiska, fina ni – förlåt att jag är ungefär lika närvarande som en ren ton på Idot-tv-sändningen just nu. Anledningen är att jag är mitt uppe i ett passionerat förhållande. Med mitt jobb.

Jorå, ingen hälsar mig i dörren när jag kommer hem, men vad gör väl det när man kan tillbringa kvällen med att bekanta sig med ett nytt jobbområde?! Och visst, ingen tittar mig djupt i ögonen och säger att min nya tröja är fin (som ju killar alltid brukar göra, absolut), men jag tittar minsann djupt in i en datorskärm och säger att dess programfönster är magnifika. Och, tja, det kanske är lite jobbigt att somna när sängen är kall och fötterna fryser, och det kanske är lite besvärligt att jag alltid vaknar kl 04 och det inte finns någon bröstkorg jag kan trycka örat mot för att vaggas ner till ljudet av andetag. Visst, det är… ja ni vet, som det är. Men jag blir ändå genuint glad av mitt jobb, och jag vaknar för att hjärnan tycker det är alldeles för länge sedan den fick tugga på den där tankenöten som vägrar att knäckas, så kanske kan det här bli mitt liv, helt enkelt. Ingen kommer ligga bredvid mig på kyrkogården, men på gravstenen kommer det stå ”Hon var en bra arbetare”.

Men visst, man skulle så klart kunna bli lite orolig… Som när jag i går fick en plötslig impuls att slicka lite på skärmen efter att jag hade lyckats lösa ett extra svårt problem. Eller när jag fick ett pockande sms från 28-åringen och jag svarar att han gärna får komma över, så länge jag får fortsätta läsa en rapport, medan han, ja ni vet, håller sig lite till vänster i skumpandet. Tjaa, jag kan kanske erkänna att hans förfärade svar med fler kraftuttryck än jag dittills visste fanns skulle kunna vara förståeligt, i någons oerhört överkänsliga ögon. Visst, det kan jag väl.

Men…

Jag har det bättre här. Vid min dator. För där ute måste man dejta, och lära känna, och bli dissad och behöva dumpa, och om jag väl träffar på några matadorer som jag vill slicka på i stället för min skärm så kommer de bara sticka ner mig. Så jag sitter vid min dator i stället. Och luktar på tangentplast och den vaga doften av mina skrumpnande äggstockar. Weehoo!

FacebookTwitterGoogle+EmailDealerkärlek!

En relationsfobikers kärleksförklaring

Posted in En skopa förnedring till?

Tjaa… Vissa säger att de är kära i någon med blommor. Andra gör det med choklad. Men jag menar, kom igen! Det där är ju så förutsägbart! Det är ju så mycket mer nytänkande att göra det med… förolämpningar.

Jorå, jag har äntligen sagt det. Hm. På sätt och vis. Eum. På mitt vis. Hrrm. På singelbloggarvis. Vilket betyder att jag är och kommer förbli en singelbloggare. Eftersom man måste ha något seriöst error i hjärnsystemet om man skulle vilja vara ihop med mig. Alternativt en smak för självplågeri.

Jag ringer upp honom efter att ha skickat det varningstutande messet ”vi behöver prata”. Han svarar, med den där rösten som man bara får när man vet att det vankas bekymmer.

Jag: ”Jahapp. Det är väl dags för mig att vara ärlig.”
Han: ”Okej..?”
Jag: ”Men du förtjänar egentligen inte alls att höra det här.”
Han: ”Okej..?”
Jag: ”För du ignorerade ändå mitt mess i två dagar senast.”
Han: ”Jag vet.”
Jag: ”Och… Jag vet inte… Jag blir liksom ledsen av det.”
Han: ”Jag vet.”
Jag: ”Undra varför det knäcker mig så jäkla hårt… Jag kanske blev övergiven som barn med endast en icke-fungerande telefon som sällskap. Eller så är jag en narcissist som inte pallar att någon jag tilltalar inte svarar. Hm, undra om jag skulle förstå det själv ifall jag var narcissist…”
Han: ”Du skulle säga något?”
Jag: ”Just det! Jo… I alla fall… Alltså… Hur är det med din familj förresten?
Han: ”Ringde du för att prata om min familj?”
Jag: ”Nej. Alltså. Nej. Hrrm. Okej. Eum. Jo. Så att. Jag har väl insett… att jag typ… liksom lite grann sådär…

Och jag känner plötsligt hur min hjärna får svindel trots att jag sitter ner. Och jag hinner tänka att ’tänk om det aldrig mer blir detsamma’. Men i samma stund känns funderingen absurd. För det är ju vi. Och vi är vänner. Oavsett vad. Så jag låter mig falla.

Jag: ”…är kär i dig.”

Det blir tyst. Så tyst att mobilen slutar förmedla bakgrundsljud. Och min hjärna svindelfaller mot katastroftänket igen och den drömkrossande marken kommer mot mig alldeles för snabbt. Så jag drar i fallskärmsrepet och låter bromstyget vecklas ut.

Jag: ”Vilket är sjukt jäkla irriterande! För hallå, jag vill ju definitivt inte ha ett förhållande med dig!”

Han frustar till av chock och börjar skratta. Vilket är bland det skönaste ljud jag hört. För det betyder att det inte är tyst längre.

Jag: ”Jag menar, kom igen, tänk dig hur det skulle vara att ha ett förhållande med dig! Du skulle typ ignorera mina mess och jag skulle få psykbryt och du skulle tröttna på mig och jag skulle bli inlagd på mentalsjukhus. Och jag menar, Sveriges sjukvård behöver verkligen inte få ännu en psykpatient på halsen. Så för rikets skull tycker jag vi glömmer det här. Men jag har sagt det i alla fall. För det känns konstigt att jag inte är helt ärligt mot dig. Så nu vet du. Och nu pratar vi inte mer om det. Okej?”

Han, skrattar sitt tysta kluckskratt, och jag kan höra mobilen rispa mot hans skägg.

Han: ”Är det verkligen så enkelt?”
Jag: ”Ja.”
Han: ”Okej.”
Jag: ”Okej. Så nu pratar vi om något annat.”

Vilket gör att idioten börjar prata om något annat. Vilket gör mig irriterad. För det är ju nu han ska säga att han är dödsförälskad i mig och att han absolut vill ha ett förhållande och bara har väntat på att jag ska ta mitt förnuft tillfånga.

Så jag avbryter honom, stött: ”Men vadå, har du aldrig haft känslor för mig? Är det bara jag som har känt av det här?”
Han: ”Nej. Jag har också känt det.”
Jag, registrerar imperfektformen: ”Jaha. När då?”
Han: ”I början när vi dejtade, och sedan har det kommit då och då.”
Jag: ”Okej. Men inte nu alltså?”
Han: ”Du känner mig.”
Jag: ”Eh, ja?”
Han: ”Du vet vad jag kommer svara.”
Jag: ”Eh, nej?”

Han: ”Du vet att jag inte frågar igen när någon redan har sagt nej. Att jag inte vill höra det nejet en gång till. Och att jag inte vill vara med någon som inte är helt säker på att den vill vara med mig. Som inte säger ett tydligt ja.”

Jag, vet att jag skulle kunna säga ja:et nu, men vad vore jag väl för relationsfobiker om jag bara gav upp mina brasklappar sådär! Så jag fegar ur. Och låter rädslan tala. För den finns ju där, tyvärr: ”Du känner mig. Du vet att jag aldrig kommer ge ett tydligt ja. Jag… fungerar liksom inte så. Jag… blir rädd för att lova något. Jag vet ju ingenting. Jag…

Min röst har gått upp jäktflåsighet, så jag tystnar för att hämta andan.

Han: ”Jag vet. Jag känner dig.”
Jag: ”Okej. Och jag vet det där om dig med. För jag känner dig.”

Han: ”Och det är därför… Jag tror inte det här är en bra idé. Jag tror det är bäst om vi fortsätter vara bara vänner. Och… Under de där veckorna när vi inte hördes så började jag dejta någon. Jag vill inte att det ska bli konstigt mellan oss.”

Och plötsligt är min hjärna mosad mot marken och kroppen har tiotusen brutna ben. Och det enda jag kan tänka är ’jag var för sen, jag hade kanske kunnat få… men jag var för sen’. Han pratar under tiden om något. Och jag svarar men vet inte vad som blir sagt. Jag är fullt upptagen med att räkna antalet sätt som jag sa det fel på. Och antal sätt som jag hade kunnat göra de senaste månaderna annorlunda.

Men jag sa det i alla fall. Och, tja, det är ändå något stort för en fegis som jag.

Jag lovar, här och nu, dyrt och heligt, med mitt fegishjärta och mitt katastroftänk, att jag aldrig ska vara sen igen. Nästa gång ska jag våga säga ja, utan fallskärm och förseningar. Jag ska jag ska jag ska. Och ni måste påminna mig om det.

Jag ska bara läka några brutna ben och skrapa upp min hjärna från marken först.

Ekvationen bakom attraktion

Posted in Observationer

Attraktion är en märklig ekvation att klura ut. Evolutionsläran, biologiprofessorn och den champagnevaskande backslickhjorden på Stureplan tjatar ju alla om att vi är programmerade till att dras till den starkaste i flocken. Så att x är pengar och y är intelligens, z är bicepsstorlek och summan av de tre blir trosor i spinn.

Men vad är i så fall förklaringen för oss som inte verkar ha den här algoritmen i våra hjärnor? Som rankar sökresultatet utifrån faktorer där det svagaste värderas högst? Har våra hjärnor felprogrammerats? Och är det bra eller dåligt?

Det bidde i helgen inte två dejter. Det bidde inte en dejt. Det bidde en återträff med en kille jag har haft ihop det med sisådär… fem omgångar under sex år, är vi minsann uppe i nu.

En ung man som har samma blick som hundar har när de sparkats på för många gånger. Som inte kan hålla fast vid ett jobb om det så kedjades fast vid honom, men som håller en i famnen som om en stormande armé inte kunde få honom att släppa. Som skyggt drar ner ärmarna under soliga dagar för att dölja ärren från en svår uppväxt, och som generat gömmer ansiktet i ens hals när man säger att han är fin.

Och när omvärlden klistrar på honom alla looserbegrepp ordboken har, så tänker min hjärna bara såhär:
”En ständig arbetslöshet – härligt, jag kan försörja honom!”
”En rädsla för närmare relationer på ett plan som inte ens Freud skulle komma åt – då måste jag bli ännu mer på för att göra honom trygg!”
”Ojdå, ett drogmissbruk – det kan jag rädda honom från!”

Och det märkliga är att det inte är kärlek, inte förhållandepotential (våra samtal sträcker sig till ”när kan du komma hit?”). Nej, det handlar rent och slätt och rakt på sak om attraktion. Jag blir knäsvag av trasiga blickar, och vill krama alla som inte har fått tillräckligt med kärlek när de var små.

Så summasumarum kanske är att det verkligen finns någon för alla. För attraktion är inte så enkelriktad som Stureplan, evolutionsläran, reklamaffischerna och de glossiga magasinen vill få oss att tro. Om jag kan tycka att det vackraste i världen är skygga hundar med tovig päls, så kanske vi alla ska sluta tro att alla andra vill ha det xyz-trimmade modellexemplaret som just catwalkswagade förbi. Våra toviga pälsar kanske också är rätt fina. 

Too sexy for my mysbyxor

Posted in HUR kan jag vara singel?!

Lördagskväll. Jag och kompisen ligger i soffan likt sladdriga bläckfiskar på dekis, redo för veckans seriedos. Som alltid med kinarestaurangens vårrullar i ena handen. Och med chipspåsen i den andra. Och mysbyxorna på. 

Jag: ”Jag fattar inte hur vi kan vara singlar.”

Kompis: ”Verkligen!”

Jag: ”Vi är ju vettigare än de flesta där ute liksom.”

Kompis: ”Gud ja!”

Jag: ”Det är liksom orimligt, att två smarta kvinnor som är så stört snygga som vi är inte har håvats in av någon.”

Kompis: ”Verkligen. Du, du har chipsdipp där på kinden.”

Jag: ”Oj, och nu kom det lite på byxorna också. Jaja, de här mysbyxorna är redan en botanisk övärld av fläckar så det är lugnt. Nej, vårt singelskap är verkligen helt oförståeligt.”

Kompis: ”Helt! Ska vi gå ut eller blir vi kvar hemma?”

Jag: ”Skämtar du?! Min röv kommer inte lämna den här soffan!

Kompis: ”Bra! Nej, du har så rätt, det är ett mysterium att vi är singlar…”

Lägesrapport: 10 nätdejter

Posted in Dejting

Hur går 10 nätdejter-projektet för er? Och ja, jag tar uppblåst för givet att ni assisterar mig i experimentet att se om det går 1 fullträff på 10 nätdejter. Jag vet att ni egentligen inte sa att ni också skulle dejtavverka, men ni sa inte heller att ni inte skulle göra det – så jag har bestämt att ert svar var ett rungande ja! Som yttrades i det tysta. Ni var bara så upptagna med att Tom Cruise-hoppa i en soffa och entusiasmslå er för kinderna för att ha tid för annat. Jag behöver i alla fall inbilla mig att vi är många som torktumlas runt i nätdejtingens limbo.
För mig är dejt 2/10 och 3/10 uppförda till protokollet. Med en något otrevlig insikt klottrad i marginalen: de var snygga, de var trevliga, och det intresserar tydligen inte mig. Nej, tacka vet jag en skadeskjuten karl med trasig blick, som jag kan vårda tillbaka till livet. Men han fattar tyvärr aldrig det, så jag måste liksom brotta ner honom, droga honom, och binda fast honom i tvångssele för att jag ska få chans att visa min milda hand. Det är ett hälsosamt förhållande det! Jag förstår inte alls varför de envisas med att fly ut genom fönstret…
Joråsåatte… Det här med nätdejting har sina lärdomar.

Jag är en spännande gåta, okej?!

Posted in Konversationer, Observationer

Diskuterade med en kompis om nätdejting och varför det är så svårt för mig att bli intresserad av någon.

Jag: ”Jamen… Det räcker inte med attraktion. Jag vill ha mental stimulans, att vi verkligen ska kunna prata om allt, lyssna på varandra och förstå den andra. Det är det viktigaste – jag vill bli förstådd!

Vän: ”Jag har känt dig i fem år och förstår dig fortfarande inte.”

Jag (något stött): ”Det kanske säger mer om dig än om mig.”

Vän (skrattar till och ler sedan på det sätt man ler mot barn när man milt försöker förklara att matskeden inte hör hemma i näsborren): ”Om vi säger såhär: förstår du dig själv?”

(…)

Förbaskade vänner som ska komma och ge en insikt!

En rolig blogg! Med visst lobotomerande…

Posted in HUR kan jag vara singel?!, Skratta åt det tragiska

Okej, reboot! Kinden är skrapad efter att ha gnotts mot asfalten ett tag, men om vi ska vara bindreklamkäcka kan vi väl konstatera att skrubbsår ändå visar att man har varit med i matchen. Om så bara för en kort stund. Och även om egot känns som en pitbulls tuggleksak, så är alternativet de vidsträckta likgiltighetsperioder då inget känns, inget väcker intresse. Och jag börjar misstänka att man måste uppfinna en ny decimalsats för att motsvara den kvot av mitt liv som inte präglas av likgiltighet.

Så, låt oss garva åt det i stället. Historien i korthet:

Personen låter mig veta att han lätt blir tveksam om det går för snabbt fram. Jag hör hans ord, tar in informationen, och går sedan glatt vidare till att berätta att jag inte har känt mig så intresserad av någon så snabbt sedan jag träffade mitt livs hittills största kärlek. Vilket får honom att skrämt spärra upp ögonen. Så jag känner mig tvungen att förklara mer. Genom att säga det igen. Fyra gånger. Under en kvarts tid.

Personen berättar att han hatar drama. Vilket av naturliga skäl gör mig något osäker (skäl i formen av ett dramaknarkningsberoende som får Lindsay Lohan att verka ren), och som alltid när jag blir osäker drar jag mig undan. För att sedan få panik när han inte följer efter. Vilket gör att jag börjar höra av mig med ungefär en halv sekunds mellanrum. Vilket får honom att rygga bakåt. Så jag säger att det nog inte funkar. Varpå han tar ett steg framåt. Men inte tillräckligt långt fram för att göra mig lugn. Så jag börjar jaga efter honom igen. Med förklaringen att jag vet att jag sa att det inte funkade. Men att jag nu ändrat mig. Så att säga. Hrrm. Japp.

Personen tröttnar till slut (efter imponerande lång insats måste jag säga) och säger att vi nog inte passar ihop. Men jag känner på mig att han ändå har ett litet intresse kvar, som kanske kan väckas till liv om jag ger honom andrum. Så jag säger att han nog har rätt. Lägger på. Och bestämmer mig för att hålla mig undan i minst ett par veckor. Vilket min hjärna är fast beslutad att hålla, till och med medan händerna ett par timmar senare skickar iväg ett mess och säger att jag inte vill att vi ska sluta träffas. Vilket hjärnan ser, och tänker ”ja det här kommer ju definitivt sluta i katastrof”. Vilket det så klart gör. Surprise.

Jodå, jag kan minsann garva åt det tragiska! Det här kommer definitivt vara en rolig blogg även när jag vill karva ur min hjärna med en sked. Jag hoppas att du tycker om gallhumor på gränsen till det morbida?

Dags att gå tillbaka till kvällar som ekar. Jag ska bara gå till köket en stund och leta reda på den där skeden…