NEWS FLASH: Singelbloggaren har pojkvän

Posted in HUR kan jag vara singel?!

Mina damer. Mina herrar. Mina stöttepelare i livet-är-ensamt-ibland-kampen och mina påhejare i inget-är-så-glimrande-som-en-singelnatt-ruset.

Singelbloggaren – är singel no more.

Paus för chockterapi av djävulen som plötsligt ser sitt helvete vara överfryst till iglo, ett samtal till sjukvårdsupplysningen för att kolla om mitt mentala falsettskrik över vad jag just skrev kan ge inre tinnitus, samt en serie tappade hakor så många att 2016 för evigt kommer ihågkommas som året då käkdokorerna (för jag bestämmer här och nu att det finns sådana) gjorde all time high i faktureringstakt.

Så ja, jag har en pojkvän. (Åh herre jävlar, tänker min hjärna gallskrika sådär varenda gång?! Skrämmer ju frekkin slag på mig själv…)

Och ja, nästa gång jag skriver här kommer jag säkert ha fucka upp allt. Och vara lika evinnerligt singel som jag alltid är. Men grejen är, att… *stoppar huvudet mellan benen och djupandas* *sätter mig för att skriva igen* *måste djupandas lite till* *skrevar och märker att jag har ett hål i mysbyxorna* *undrar om jag måste börja gå runt i hela mysbyxor nu när någon är här det mesta av tiden* *kommer ihåg varför jag djupandas – JAG HAR JU POJKVÄN!* *måste göra om hela proceduren igen* *tar ett sista djupandetag och skriker i mitt huvud bara för att förbereda lite* *kör*

Grejen är att… jag tror han är rätt. Jag tror han kan vara menad för mig. För, det känns liksom bara så självklart. (MEN FÖR I HELVETE, HUVUD! SLUTA SKRIKA!!!)

Man skulle till och med kunna säga att det är enkelt. Kan ni tänka er?! Enkelt! För mig! Herregud…

Okej, revidering. Det var inte alls enkelt, men det gick enkelt för att vara mig.

Okej, revidering. Det gick inte alls enkelt för att vara mig, jag kämpade mitt allra yttersta för att göra det svårt. Som jag alltid gör. Men, efter en inledande fas av att pojken praktiskt taget fick PTS av alla försvarsmekanismhandgranater som jag slungade mot honom (hans beskrivning av det hela), så bestämde han sig ändå av någon outgrundlig anledning (han måste vara masochist) för att det var mig han skulle vara med. Och när jag märkte att han stannade kvar trots handgranatregn, så blev jag lugn. Och allt blev, för första gången i mitt liv, enkelt. Och då ringlade kärkänslor fram som blommande girlanger och band ihop oss med kraften som bara ett redigt ogräs kan ha. (Se! Jag har till och med lärt mig vara romantisk. Jodå! Tyst nu alla skeptiska tvivlare! Ogräsliknelser är suuuuperromantiska!)

Så vad anser jag då vara enkelt? Well, håll i er.

Första gången vi sågs tyckte jag det var perfekt. Andra gången vi sågs messade jag efteråt att vi skulle vara vänner. Don’t ask me why. Handgranat liksom. Tredje gången vi sågs ändrade jag mig, men missade liksom att säga det till honom. Femte gången vi sågs, när jag började tycka att det var GRYMT bra, insåg jag att han dejtade någon annan. Eftersom, ”du sa ju att du bara ville vara vän!”. Sjätte gången vi sågs gjorde jag klart att jag bara tänkte träffa honom ett par gånger till om han inte avslutade det andra – ”Jag är ingen multidejtare!” (Ha! Haha! Mm, sånt har jag aldrig hållit på med…) Åttonde gången vi sågs sa jag att vi inte skulle ses mer. Åttonde gången och ett telefonsamtal senare sa jag att jag hade ändrat mig. Nionde till, jag vete fasen, en mängd gånger senare höll jag mig ändå rätt så lugn. För jag tog för givet att det var kört lopp, och jag bara skulle njuta av honom så länge jag fick ha honom, tills han blev tillsammans med den andra tjejen. Flera bitterljuva gånger senare råkade min vän avslöja för honom att jag hade hånglat med en annan. Vilket jag ju fick. För vi var ju inte exklusiva. Men det gav ändå både mig, min vän och min tredje vän panik, medan han glatt fortsatte skämta där vid bordet. Så glatt att jag blev något putt över att han inte ens reagerade. Så när vi väl kommit hem frågade jag om han inte tyckte det var det minsta jobbigt. Varpå han flämtade till och väste ”Va?! Var det diiig hon pratade om?!” Och sedan blev han tyst. I en timme. Medan jag panikslaget försökte få honom att prata. Och därefter sa han bara – ”Hädanefter är det bara vi, okej?” Och så var det det.

Och well, man kan väl tycka att det krångliga borde vara över då. Vadå, jag sa ju att det var enkelt! När börjar det enkla?! Tjaa… Inte än i alla fall! Det här är ändå Singelbloggarens liv vi snackar om.

Så ja, efter att jag hade fått honom hade jag kämpat för honom så länge, så det blev liksom någon sorts reaktion. Ett skifte från att ha försökt vara bra för honom (det där var var den bästa versionen av mig själv – HA HA HA! Stackars pojke…) till att behöva visa honom mitt sämsta jag. För tänk om han inte gillade mig som jag var! Tänk om vi skulle börja tro att vi funkade och så skulle vi om ett år behöva göra om hela proceduren med någon annan bara för att det skulle ta så lång tid för honom att se allt som är dåligt med mig! Fatta tidsslöseriet! Man måste ju vara effektiv här i livet! Samtidigt så vågade jag inte riktigt, för jag är ju galen… Hur skulle han vilja vara med någon som är så galen som jag?

Ett par veckor senare hade tvivlet frätt hål i mig, och jag gjorde slut. Eller, jag försökte. På alla hjärtans dag (det gäller liksom att ha utsökt timing i livet, tycker ni inte det?!) sa jag till honom att jag inte trodde vi var rätt för varandra, jag var inte kär, för jag kunde inte vara mig själv. Jag kunde inte burdust skämta om bajskorvar, jag kunde inte vara vara femårigt lyckosprallig, och jag kunde inte becksvart deppälta med honom. För första gången darrade han till på handen, tuggade långsamt ur frukostmackan han hade i munnen, och frågade mig genuint intresserad om varför jag inte kunde vara mig själv. Och jag hade inget svar. Jag kunde bara inte. Det var en omöjlighet i min hjärna att han skulle kunna tycka om det.

Men det jag inte klarade av, fixade mina vänner.

Utan att det var planerat, bara för att det blev så, träffade vi under den där förvirrade tiden mina vänner ett flertal gånger. Och de söp mig full, som de alltid gör. Och vi djupältade problem, som vi alltid gör. Och vi visade varandra bilder av våra blygdläppar, för… well, jag minns inte riktigt, men det var just då väldigt viktigt att visa varandra våra blygdläppar. Och han satt storögt och stornjöt, som fångad mitt emellan ett tokgarv och en chockflämt, och såg på mig med ännu mer värme, när jag tack vare människor som diggar mig lyckades vara mig själv.

Efter det skiftade något. Varje gång jag tvekade på om jag skulle göra något som han kanske inte skulle gilla så gjorde jag det bara. Och mirakulöst föll han alltid pladask för det… Oron hade bara varit i mitt huvud. Osäkerheten var min. Och dömandet var mitt eget.

Efter ett tag märkte jag det på honom. Han hade bestämt sig. Det var vi nu. Han ville vara med mig, med alla mina galna sidor. Och vi kunde bråka, men det ledde alltid till att det blev bättre. Och jag kunde freaka ut, och även om han i början blev surgubbe av det, så kunde vi efteråt prata om det och inte hamna där igen. Det blev ett vuxet förhållande med siktet mot långsiktighet, och utan rädsla för att det kan storma lite ibland. Och plötsligt blev jag bara så galet, inga-frågetecken-och-inga-tvivel-i-bröstet kär.

Så där är vi nu. Jag skrämmer slag på honom med planerna jag har för hur jag ska göra om i hans lägenhet. Han skickar mig klipp av katter som kryllar likt löss över lealösa hundar för att visa hur min morgonpigghet känns när han är nyvaken. Och tydligen är man verkligen ett par då. För min vän säger att alla par använder djurklipp för att lösa konflikter. Och i så fall tänker jag att det här med att vara ett par, och ha konflikter, kanske inte är så läskigt ändå. Det finns i alla fall en ljusskärva av möjlighet att jag ska klara av det.

Inget blir automatiskt perfekt bara för att man blir ett par, och det finns ingen anledning att sluta singelblogga bara för att man inte längre är singel. Men den här duden är ganska stor på integritet. Jag tror inte ens han skulle gilla att jag beskrev det här så ingående. Men jag ser det som min sista insats, innan jag respekterar hans behov av ha saker bara mellan oss. (Alltså, HUR bra flickvän är inte jag?! Fatta liksom – tänker på hans känslor och allt!! Jag frekkin äger det här!)

Så ja, jag vill ändå kunna fortsätta skriva, men behöver kunna göra det utan att riskera att han blir sårad, och just nu vet jag inte riktigt var den balans är. Så för just nu, kära, älskade, fantastiska följare, tar jag en liten paus. Ni har hejat och stöttat och varit med mig i såväl gnistrande lördagar som becksvarta söndagar, precis som vi lovade varandra när den här resan började. Jag är högst osäker på att jag skulle ha klarat av vissa av de där söndagarna om det inte hade varit för er. Så tack. Tack tack. Tack tack tack. Nu måste jag sluta innan jag börjar böla. Eller vem fasen försöker jag lura… Jag sitter redan med mascaran som batikmönster på kinderna.

 

Skriv och berätta hur ni har det! Vill så gärna höra från er! Jag finns här, oavsett om jag skriver om mitt eget eller ej.

Kram till er – glimrande, fantastiska människor!

FacebookTwitterGoogle+EmailDealerkärlek!

Mitt nya liv som masochist

Posted in En skopa förnedring till?

Jag har bestämt mig. Jag ska bli masochist. In med gagbollen i truten på mig och fram med piskan! Funkar lite Brittan-plågeri à la Guantanamo-style? Ja men på med bergsprängaren bara! Hmm, hur tänker hon nu, undrar ni säkert… Jo, jag har de senaste dagarna kommit fram till det rätta sättet att leva. Det enda sättet att leva. Och Singelbloggarens Gandhi-visdom, som borde tapetseras över varenda carpe diem och korsstygnbroderas på en kudde eller två, är att – låt livet göra ont.

Om jag lever rätt, så känns livet. Det sparkar skiten ur mig när det går dåligt, för jag bryr sig om det jag satsar på. Och det adrenalinknarkar mig över hustaken när det går bra, för jag nöjer mig inte med mindre.

Så det är slut med att fegt flyktrusa från alla som jag tycker är lite intressanta. Vilket är ett något kontraproduktivt arbetssätt om man vill träffa någon intressant. Nej, satan i kullerstensgatan och jävlar näven-i-bordet-anamma, hädanefter ska jag sluta krypa fram längs tryggt viltstängselkantade vägar, och i stället slänga mig ut från höga stup. Hoppa från takkanten. Huvuddyka från Eiffeltornet. Någon gång bestiga Mount Everest och ta vindvägen ner. Och när jag krasar i backen och bryter varje ben jag har, tänker jag tillåta en kort stund av sårslickning, innan det är dags att pallra sig iväg till nästa berg. För någon gång kommer ett av de där bergen be mig att stanna. Och då kommer jag vara så högt upp att utsikten lär vara makalös.

Och jag har redan börjat… I helgen frågade jag ut en kille som jag har gått och suktat efter en längre tid, och han tackade nej. Sa att han inte såg oss på det viset, men glad påsk. Och visst, det gjorde ont, det gjorde det. Lite som att jag satte stavmixern mot mitt bröst och lät den köra runt tills det bildades en härlig cocktail av skam, besvikelse, ånger och lite självtvivel som körsbär ovanpå. Men sedan kom jag ihåg mig nya löfte, och insåg att det var bra att det gjorde ont. Det innebär att jag ändå har klivit upp på en viktklass där smällarna känns. Så jag ska njuuuta av dissningssmärtan. Och bita hårt i min gagball. För mitt i all förnedring känns det ändå som om livet kanske kan börja ta oväntade vändningar… Och jag hade inte vågat göra det utan er. Så tack för att ni är med mig! Och låt piskan vina!

Ja jag kan överleva krig – jag har fan genomlevt dejtförberedelser!

Posted in Dejting

En lyckad dejt är ungefär som en drastisk husrenovering – allt handlar om förberedelser!

Jag har duschat håret, målat naglarna, epilerat benen (Aj som mother f*cking helvete! För vad? Vi ska ses på en lugn söndag liksom, knappast som att han kommer närstudera min vadbehåring i en omvänd skottkärra direkt. Men dejtförberedelser handlar inte om logik, det handlar om… kvinnlig logik.), valt kläder i 1 timme och 56 minuter, samt legat raklång i horisontalläge eftersom mitt hår torkar extra snyggt då och får en fluffig känsla som aldrig kan fönas fram. P.u.s.t. Kan vi väl sammanfatta det hela med.

Och här måste jag pausa för en liten fråga – har vi några män bland oss? Eller kan ni parmänniskor snälla fråga era män detta: Gör män några förberedelser alls inför lovande dejter? Förutom att sätta på sig jackan och trycka in en extra snus? För jag börjar fan tro att jag ska be om att bli återfödd som man i nästa liv, uteslutande beroende på dessa akrobatikkrumbukter vi tvingar oss själva igenom för att efteråt se ut som om vi bara satt på lite mascara och mött dagen i vårt fabulöst naturliga jag.

I alla fall, som alla kvinnor vet ligger de här förberedelserna på ansträngningsnivån av ett uttagningsprov för USA:s marinkår. Fuck yeah att vi skulle komma in där! Vi har fan gjort i ordning oss för dejt – inget kan vara jobbigare både psykiskt och fysiskt.

Problemet är bara att en sådan ansträningsnivå är omöjlig att genomleva utan att även få en utmattningskänsla i direkt paritet. Och den utmattningen slår oftast till någon timme efter att man är klar. Vilket så klart sammanfaller med när det faktiskt är dags att träffa dejten. Och vid det laget kan man bara tänka på personen som en riktig karljävel, som får representera all samhällelig press på kvinnor att ständigt förändra, förstöra, och förgöra sina kroppar. Och då är det rätt så svårt att inte ha en liten ton av bitterhet i rösten redan när det väl är dags att hälsa.

Men grejen är ju, jag är rätt så säker på att karlslokarna skulle vara mycket gladare om vi dök upp utvilade, halvslafsiga och glada.

Jag bara önskar att jag hade kommit på det innan jag tvingade mig genom spänt horisontalläge med värkande klädbytararmar och svidande ben…

Fuck it! Nu skiter jag i håret och drar iväg och köper en bulle i stället. En redogörelse av de kommande timmarna dyker upp i morgon!

4 singlar sammanfattar året

Posted in En skopa förnedring till?, Skratta åt det tragiska

Vi kan väl säga såhär – vårt lugna nyårsfirande blev verkligen lugnt, i definitionen att vi inte gick ut, inte högklacksramlade och visade våra skrev i traumaskapande vinklar, inte panikraggade på lätt besvärade män och inte satt på en tunnelbana kl 05 med darrande underläpp och Thåströms Fanfanfan i hörlurarna. Så på så vis var det ju en framgång. Men det bör nog räknas som ett misslyckande om syftet var att ge min lever en paus… Det blev nämligen bubbel. Mycket bubbel. Kopiösa mängder bubbel. Möjligtvis i ett försök att skölja bort smaken av bittra insikter…

Över hela Sverige satt sällskap under nyårskvällen och gjorde en årssammanfattning. Mindes de bästa händelserna och de sämsta. Som bröllop, barn som har fötts, lägenheter som köpts och hjärtan som krossats. Det stora i livet, helt enkelt. Vi fyra singlar gjorde detsamma. Och kom fram till att det största under 2013 hade varit:

En kurs. En ny träningsrutin. Ett jobbprojekt. En semester… där det fina var att ingenting alls hade hänt.

Jepp… Och det var här någonstans, i den besvärade tystnaden som uppstod när vi betraktade de gruskorn som skulle vara årets diamanter, som glaspåfyllandet accelererade till en helt ny nivå.

Sanna mina ord och stryk mina tantblusar, 2014 ska ha så jäkla mycket mer bäst och sämst i sig! Ni får hålla koll på att jag håller vad jag lovar.

Loggbok 2 över nätdejting

Posted in Dejting, Observationer

Kan man ge sig själv grav hjärnskakning genom att dunka huvudet mot tangentbordet? Upprepade gånger. Sisådär femhundrafyrtioelvatusen. Eller i alla fall mentalt fortsätta dunka efter att de tre första smällarna har fått G-tangenten att skeva och gett pannan ett rutmönster…

Det här med nätdejting är nog inte bra för min hälsa. Men i helgen har jag i alla fall en inbokad dejt på en pub på Södermalm, så det glas vin jag tänker häva i mig blir flytande medicin. Undrar du vem det är? Äh, det viktiga är att jag ska få dricka vin, har jag högre krav än så lär mina skinkor aldrig lämna soffan. Tänker att det ska bli min strategi – lägre förväntningar, högre avverkningstakt. Eller som en människa mån om att låta sympatisk skulle säga: ”Jag tycker bara om att träffa nya människor, så det är mer en kul grej och inget som innebär några krav.” Vilket så klart inte stämmer. Jag hatar att träffa nya människor. Men jag tycker om vin.

Jag hoppas verkligen att du också har gjort dina timmar?! (Genomträngande magisterblick och händerna på höfterna!) Kom igen nu, om jag har orkat scrolla mig till en musarm så orkar du!!