En relationsfobikers kärleksförklaring

Posted in En skopa förnedring till?

Tjaa… Vissa säger att de är kära i någon med blommor. Andra gör det med choklad. Men jag menar, kom igen! Det där är ju så förutsägbart! Det är ju så mycket mer nytänkande att göra det med… förolämpningar.

Jorå, jag har äntligen sagt det. Hm. På sätt och vis. Eum. På mitt vis. Hrrm. På singelbloggarvis. Vilket betyder att jag är och kommer förbli en singelbloggare. Eftersom man måste ha något seriöst error i hjärnsystemet om man skulle vilja vara ihop med mig. Alternativt en smak för självplågeri.

Jag ringer upp honom efter att ha skickat det varningstutande messet ”vi behöver prata”. Han svarar, med den där rösten som man bara får när man vet att det vankas bekymmer.

Jag: ”Jahapp. Det är väl dags för mig att vara ärlig.”
Han: ”Okej..?”
Jag: ”Men du förtjänar egentligen inte alls att höra det här.”
Han: ”Okej..?”
Jag: ”För du ignorerade ändå mitt mess i två dagar senast.”
Han: ”Jag vet.”
Jag: ”Och… Jag vet inte… Jag blir liksom ledsen av det.”
Han: ”Jag vet.”
Jag: ”Undra varför det knäcker mig så jäkla hårt… Jag kanske blev övergiven som barn med endast en icke-fungerande telefon som sällskap. Eller så är jag en narcissist som inte pallar att någon jag tilltalar inte svarar. Hm, undra om jag skulle förstå det själv ifall jag var narcissist…”
Han: ”Du skulle säga något?”
Jag: ”Just det! Jo… I alla fall… Alltså… Hur är det med din familj förresten?
Han: ”Ringde du för att prata om min familj?”
Jag: ”Nej. Alltså. Nej. Hrrm. Okej. Eum. Jo. Så att. Jag har väl insett… att jag typ… liksom lite grann sådär…

Och jag känner plötsligt hur min hjärna får svindel trots att jag sitter ner. Och jag hinner tänka att ’tänk om det aldrig mer blir detsamma’. Men i samma stund känns funderingen absurd. För det är ju vi. Och vi är vänner. Oavsett vad. Så jag låter mig falla.

Jag: ”…är kär i dig.”

Det blir tyst. Så tyst att mobilen slutar förmedla bakgrundsljud. Och min hjärna svindelfaller mot katastroftänket igen och den drömkrossande marken kommer mot mig alldeles för snabbt. Så jag drar i fallskärmsrepet och låter bromstyget vecklas ut.

Jag: ”Vilket är sjukt jäkla irriterande! För hallå, jag vill ju definitivt inte ha ett förhållande med dig!”

Han frustar till av chock och börjar skratta. Vilket är bland det skönaste ljud jag hört. För det betyder att det inte är tyst längre.

Jag: ”Jag menar, kom igen, tänk dig hur det skulle vara att ha ett förhållande med dig! Du skulle typ ignorera mina mess och jag skulle få psykbryt och du skulle tröttna på mig och jag skulle bli inlagd på mentalsjukhus. Och jag menar, Sveriges sjukvård behöver verkligen inte få ännu en psykpatient på halsen. Så för rikets skull tycker jag vi glömmer det här. Men jag har sagt det i alla fall. För det känns konstigt att jag inte är helt ärligt mot dig. Så nu vet du. Och nu pratar vi inte mer om det. Okej?”

Han, skrattar sitt tysta kluckskratt, och jag kan höra mobilen rispa mot hans skägg.

Han: ”Är det verkligen så enkelt?”
Jag: ”Ja.”
Han: ”Okej.”
Jag: ”Okej. Så nu pratar vi om något annat.”

Vilket gör att idioten börjar prata om något annat. Vilket gör mig irriterad. För det är ju nu han ska säga att han är dödsförälskad i mig och att han absolut vill ha ett förhållande och bara har väntat på att jag ska ta mitt förnuft tillfånga.

Så jag avbryter honom, stött: ”Men vadå, har du aldrig haft känslor för mig? Är det bara jag som har känt av det här?”
Han: ”Nej. Jag har också känt det.”
Jag, registrerar imperfektformen: ”Jaha. När då?”
Han: ”I början när vi dejtade, och sedan har det kommit då och då.”
Jag: ”Okej. Men inte nu alltså?”
Han: ”Du känner mig.”
Jag: ”Eh, ja?”
Han: ”Du vet vad jag kommer svara.”
Jag: ”Eh, nej?”

Han: ”Du vet att jag inte frågar igen när någon redan har sagt nej. Att jag inte vill höra det nejet en gång till. Och att jag inte vill vara med någon som inte är helt säker på att den vill vara med mig. Som inte säger ett tydligt ja.”

Jag, vet att jag skulle kunna säga ja:et nu, men vad vore jag väl för relationsfobiker om jag bara gav upp mina brasklappar sådär! Så jag fegar ur. Och låter rädslan tala. För den finns ju där, tyvärr: ”Du känner mig. Du vet att jag aldrig kommer ge ett tydligt ja. Jag… fungerar liksom inte så. Jag… blir rädd för att lova något. Jag vet ju ingenting. Jag…

Min röst har gått upp jäktflåsighet, så jag tystnar för att hämta andan.

Han: ”Jag vet. Jag känner dig.”
Jag: ”Okej. Och jag vet det där om dig med. För jag känner dig.”

Han: ”Och det är därför… Jag tror inte det här är en bra idé. Jag tror det är bäst om vi fortsätter vara bara vänner. Och… Under de där veckorna när vi inte hördes så började jag dejta någon. Jag vill inte att det ska bli konstigt mellan oss.”

Och plötsligt är min hjärna mosad mot marken och kroppen har tiotusen brutna ben. Och det enda jag kan tänka är ’jag var för sen, jag hade kanske kunnat få… men jag var för sen’. Han pratar under tiden om något. Och jag svarar men vet inte vad som blir sagt. Jag är fullt upptagen med att räkna antalet sätt som jag sa det fel på. Och antal sätt som jag hade kunnat göra de senaste månaderna annorlunda.

Men jag sa det i alla fall. Och, tja, det är ändå något stort för en fegis som jag.

Jag lovar, här och nu, dyrt och heligt, med mitt fegishjärta och mitt katastroftänk, att jag aldrig ska vara sen igen. Nästa gång ska jag våga säga ja, utan fallskärm och förseningar. Jag ska jag ska jag ska. Och ni måste påminna mig om det.

Jag ska bara läka några brutna ben och skrapa upp min hjärna från marken först.

FacebookTwitterGoogle+EmailDealerkärlek!

Den mest plågsamma tortyren för en singel!

Posted in En skopa förnedring till?

Ni vet hur tortyrledare använder trumhinneplågande ljud för att bryta ner den utsattes viljestyrka till ståndaktigheten av en blöt disktrasa? Well, för en singel sker samma sak med tystnad.

Två veckor sedan. Allt var hyfsat bra. Sommarens malande tankekvarn hade äntligen slutat tugga på varandet eller icke-varandet av en relation med killkompisen. Allt var som vanligt och vanligheten bröts uteslutande av att jag var förvånansvärt fri från frustration. (Prisa Gud!) Men, jag tyckte det var på tok för länge sedan jag träffade killkompisen. Jag menar, hela fyra dagar ju! Så jag ville att han skulle komma och se på film. Fastän jag visste att han hade planer. I form av besök från barndomsvänner. Som han inte hade träffat på cirka ett år. Men, jag menar, fyra dagar ju!! Så jag messade. Och messade sedan igen. Och messade liksom en tredje gång för att på riktigt få fram att det faktiskt var hans plikt som vän att släppa allt han har för händerna så fort jag hör av mig. För… Det bara är så, okej?!

5 timmar senare: Går och lägger mig.

13 timmar senare: Vaknar och ser att jag fortfarande inte fått något svar. Får en tagg av obehag i magen.

1 dag senare: Taggen är nu en törnbuske.

2 dagar senare: Obehagsknopparna har blommat ut till panikrankor.

3 dagar senare: Busken har blivit taggtråd som spridit sig till min hjärna där tankarna naglats fast! Jag kan inte tänka på något annat. Får besök av mina föräldrar, men kan knappt umgås. Har för en gångs skull människor i min lägenhet som pratar med mig, men säger knappt tre ord tillbaka. Det enda jag kan tänka, känna, höra och se är att min mobil är fullständigt jäkla, frekkin tyst. Och jag tror att det bara förvärras om jag gör något åt det.

4 dagar senare: Jag tappar (kastar) en vas i golvet. Min mamma undrar om jag är ok.

5 dagar senare: Jag ger valutfrågaren på tv lite för högljudda (och svordomskransade) raseriråd. Pappa undrar om jag är ok.

6 dagar senare: Jag städar varenda skrymsle av min nu tomma lägenhet, och börjar efteråt putsa fönstren. Förstår äntligen att jag nog inte är ok.

7 dagar senare: Jag distraherar mig med 28-åringen, men blir något distraherad från mitt distraherande när han undrar om jag är ok.

8 dagar senare: Får full panik.

9 dagar senare: Får full förtvivlan.

10 dagar senare: Tar ett djupt andetag och bestämmer mig för att sluta bry mig. Jag är minsann lycklig och bekymmersfri! Förutom den lilla detaljen att jag är konstant olycklig… Men, förutom den är jag aslycklig!

12 dagar senare: Börjar acceptera läget. Han tröttnade på mig.

14 dagar senare: Jag är ok. Det är ok. Jag antar att det kan bli så med vänskaper. De försvinner. Och jag kommer klara mig utan honom.

Jag sätter mig i soffan. Och drar ett djupt andetag. Och tänker att ”jo, jag kan klara mig utan honom”. Varpå jag börjar böla så att min redan förkylningstäppta näsa blir en sprängladdad fontän som briserar rakt över mysbyxorna. Hinner dock inte hämta snytpapper. För de ringande signalerna till hans mobil går redan fram. Och han svarar.

Jag, med en röst som befinner sig på decibelnivån av en gråthulkande hårdrockare som just fått veta att Metallica-konserten inte alls kommer ha öltillstånd: ”Du, vi kan faktiskt inte vara vänner längre! För jag kan inte ha vänner som ignorerar mig! Varför ignorerar du mig?! Eller, svara inte! För jag bryr mig inte! För vi är inte vänner längre!! Jag messade dig för TVÅ VECKOR SEDAN och du har inte svarat!! Men jag bryr mig inte! För vi är inte vänner längre!!!

Killkompis, en gnutta förskräckt, en näve skita-på-sig-vettskrämd för sitt liv: ”Va?! Vad säger du?! Alltså… Jag ringde dig ett par dagar efter att du hade messat. Men du har ju inte ringt tillbaka!”

Jag, gråtråmandes:Du har inte ringt mig!!”

Killkompis: ”Jag har ringt dig.”

Jag, snörvelhulkandes:Du har inte ringt mig!!!!

Killkompis, något stressad: ”Men för i helv… Vänta lite!”

Tystnad och skrap.

Killkompis: ”Ajdå. Jag ringde visst till din jobbmobil. Förlåt.”

Tystnad. Gråthulkningarna låter ungefär som när en bil får soppatorsk och skuttfjösar sig fram tills den slutligen stannar helt. Varpå det blir fullständigt tyst. Och lite obekvämt. Samt aningen genant. Tänker att jag kanske överdrev lite. Och tänker att jag kanske verkar lite… jag vet inte… orationell, just nu liksom. Men, vad fan, man kan ju inte backa!

Jag, ilsket, av skäl som vederbörande avböjer från att redogöra, eftersom vederbörande inte vet: ”Jaja, då är vi väl vänner då! Men du ska veta att din korvstroganoff som du lagade senast vi sågs inte alls var särskilt god!”

Och så lägger jag på.

Jorå, såatteee…

Vilken jävla tur att karln inte har katt! Den hade blivit flådd för en vecka sedan.

Söndagsångest

Posted in Humor på paus

Hej och hå, kämpa på. Vill du ha en LSD-tripp som kommer få din hjärna att se monster i varje mönstertapet, och din kropp att skaka av skräck inför mobilens minsta messljud? Testa att vara singel, över 30 och ha två dagars bakisgift i dig!

Söndagar är rent generellt en piskförsedd dominatrix till helvetesbitch för oss singlar. Dagen-efter-ångesten pumpar ut kemisk misärgift i ens kropp, och den förfeststinkande lägenheten ekar tom på människor som kan hålla ens hand genom trippen. Min vän ligger med fördragna persienner en telefonlinje bort, och viskar med bakisslitna stämband: ”Egentligen är det ju inte är så illa. Vi vet ju det. Det bara känns så i dag. Jag ska aldrig dricka igen…”

Och jag ger henne ett så starkt bifall som mitt dunkande huvud klarar av, precis som jag vet att jag kommer ge henne mitt rungande ja när hon nästa lördag korkar upp vinet igen. För ja, vinet verkar efter vår 30-årsdag ha fått magiska krafter, som får små knutna nävar att raserimisshandla våra kroppar till blåmärkesmassor varje gång vi släpper in mer än två glas, men alternativet är att sluta gå ut, sluta hoppas att den här gången kommer leda till något bra, och vi är inte redo för en gråare vardag än. Så vi fyller på våra glas igen. För ångesten går över till på tisdagen. Och på onsdagen och torsdagen känner vi oss nästan normala. Så att man på fredagen och lördagen har återhämtat sig tillräckligt för att börja hoppas igen. Att den här gången, den här utekvällen, kanske något kommer hända som gör vår söndag full av liv.

Men visst, den här söndagen rider dominatrixen min sinnesfrid extra hårt. För jag har pms. Och min kropp försöker inte rena sig från en bakisdag utan två. Och… ja… kanske även det här: I fredags vinade jag och killkompisen. Och jag berättade att jag har inlett någon sorts kk-abravinkel med killen jag träffade förra helgen. Och han berättade att han har startat någon sorts dejtmakapär med en tjej som verkar intressant. Och samtalet var lättsamt, skrattfyllt och utifrån sett säkert lika avslappnat som det alltid är mellan oss, men i det meterstora avståndet mellan hans berättelse och min, över det fläckiga bordet med två vinglas som tömdes och fylldes på i en takt som talade ett annat språk, så visste vi båda att sommarens historia drog sitt sista andetag och dunstade bort mellan oss. Och vi skålade och lät det försvinna. Och det är okej, det är nog bra i längden, för om det hade varit rätt så skulle vi båda inte ha tvekat såhär mycket. Antar jag. Men just nu är det söndag. Och under den vinande piskan känns ensamheten evighetslång. Och jag tänker att det nog ändå fanns en mening med den här flyktiga sommarhistorien – att jag skulle förstå att jag inte längre drömmer uteslutande om att bli golvad. Jag har fått se hur drömlikt det är att också ha en bästa vän. Som man umgås lika tätt med som en partner. Och som nästa gång förhoppningsvis även blir en älskare. Som kan få den där dominatrixen att för sjutton packa sina väskor och släpa sitt tajta lilla arsle långt ut till skogs. För vi har fått alldeles nog av piskor!

Ja jisses hörrni, nästa gång lovar jag att vara lite lättsammare. Men vi kan väl ta oss en liten skitsöndag så att giftet är ute ur kroppen när måndagen kommer. För det är ju egentligen inte så illa. Vi vet ju det. Det bara känns så i dag.

Dags att berätta den smutsiga historien

Posted in Singelliv

Ni vet ju att jag är själva sinnebilden för känslokontroll. Hissen går kanske inte hela vägen upp men alla hästar står så prydligt i stallet, kniven är inte den vassaste men oh ja vad alla bestick är i lådan, och även om hjulet snurrar och hamstern är död så finns det absolut inga tomtar på taket. Nejdå, inte alls. Så det här är så klart inte om mig. Det är om min vän. Som är ungefär lika resonabel som Ronaldo på pms med blodsockerfall efter att domaren har andats i en riktning som han inte tycker om. Helt enkelt så redo för inspärrning att man skulle skämmas för att vara henne. Om man nu var det. Vilket jag inte är.

I alla fall, min vän har varit på en resa med sin killkompis… Hursa? Nämen jag säger ju att det här inte är om mig! Det är om en vän ju, säger jag! Sommaren måste ha planterat fågelbon i era öron och förvandlat hörselgångarna till igenproppade råttnästen…

Min vän och hennes killkompis fick halvtill det under resan på det där fjärdedelsförvirrade sättet som skapar en åttondels kvardröjande frågetecken när de väl kommer hem. Så min vän tänkte att hon skulle reda ut de frågetecknen. Och vännen, som vanligtvis inte drar sig för att babbla vitt och brett om såväl cellulitförändringar som sexfunderingar med sin killkompis, bestämde sig för att just den här diskussionen var bäst att föra via sms. Eftersom sms är en välprövad källa till alla glasklara diskussioner. Det vet vi ju alla.

Så, hon skickar sturskt ett mess, där hon skriver att hon inte vet vad hon känner och hon inte vet vad hon vill, men att hon känner sig förvirrad och undrar hur han känner för henne. Väldigt modigt, tycker hon själv. Väldigt moget, tycker hon också. Väldigt upplagt för att killkompisen ska droppa som en friarpoppa till ett knä och sjunga henne lovsånger i kanon med halsmandlarna i kör. Minst! (Varför hon tycker detta är i historien tyvärr högst oklart, men ni vet, hamstern är ju död och hissen fast på tredje våningen, så vad ska man förvänta sig.)

Så när hon sedan får svar, och messet lyder att han inte vet vad han tycker och inte vet vad han vill, för han har hållit den dörren stängd sedan hon för ett par år sedan gjorde klart att de aldrig skulle bli något annat än vänner (just det, glömde jag nämna den detaljen? Ah, det är nog bara för att hon typ hade glömt det. Och alltså, därmed glömde att berätta det för mig. Men konstigt nog verkar minnet i hans videobank vara i HD. Verkligen konstigt!), så blir hon… hur ska vi benämna det..? Så långt från känslokontrollad att en rymdraket och en NASA-gps inte skulle nå fram! För det sjungs inga lovsånger. Och det hörs ingen kör. Och marken framför henne är påfallande tom på böjda knän. Och eftersom Stoltheten är hennes bästa vän, som har hållit henne sällskap när x antal andra män inte velat ha en trekant med henne och bästisen, så kastar hon med håret tills nackmuskeln vrids till en polkagrisstång, och bestämmer sig för att ”nähepp, då får det väl vara då”. Vilket hon också bestämmer sig för att messa. Mer exakt: ”Äh, nu struntar vi i det här. Vi fortsätter som vanligt i stället.” Och sedan hör hon inget mer. För (kan ni tänka er sådan idioti) när hon skriver att de ska strunta i det, så tolkar han det som att de ska strunta i det!! Jag menar, hur korkad får man lov att vara utan att bli tilldelad en överförmyndare över alla framtida sociala interaktioner, jag bara undrar… Vadå att det inte är han som är korkad?! Nej, nu försvann min hörsel plötsligt väldigt lägligt. Vi går vidare!

Stoltheten slår till igen, ger den där kortslutningen i hjärnan och strömbrytaren i personligheten, och vips så finner hon sig själv ute och har raggat upp en 28-åring för en bortamatch med en närmast HBO-världsfrånvänd sceniskhet i nakenstunderna, i ett åskdundrande Stockholm efter ett naturskönt nattbad som skulle vara episkt minnesvärt om det inte var för att hon efteråt ligger vaken och undrar om hon just varit med om något själavackert eller falsksmutsigt. Och kanske är det lite av båda, på det där känsloförvirrade sättet som livet ofta är. När det bränner i skallen och hettar i magen, och man inte vet om det är av skam eller glädje.

Och vansinnesdagarna följt av galenskapsnatten tömmer henne slutligen på idioti, så att hon på måndagen kan träffa killkompisen för en bio, och faktiskt känna att de har struntat i det, och att de är precis som vanligt, och det känns rätt så skönt.

Men ändå… När han får henne att skratta så att hon sitter med händerna tryckta mot sitt knä för att rent fysiskt försöka hålla kisset från att hamna på golvet, och hennes skrevrotande får den vanligtvis så rockerblaseiga karln att börja fnittra som en femåring, då är ju frågan…

Om de är två personer som egentligen är de bästa vännerna och bara förvillar sig själva i ensamhetsflykt och tvåsamhetsdesperation. Eller om de är det perfekta paret, som bara gått vilse i sårbarhetsrädslor och vänskapstrygghet.

Samt en labyrint av brudjäkelns hackande hiss och stolthetskortslutningar, så klart. Brudjäkel!

 

Vad är kärlek?

Posted in Humor på paus

Jaa du Haddaway, What is looove?! (dramatisk pose) Baby, don’t hurt me, (80-talsbeat) don’t hurt me, (80-talsbeat) no more. (dramatisk pose)

Jag är 33 år gammal. Jag kan vid det här laget både multiplikationstabellen (hyfsat) och hur man fickparkerar med två decimeters marginal (och en repa, men vadå!), men jag har fortfarande ingen aning om den enklaste frågan av dem alla. Den som dominerar hela vår biologi och varenda gitarrpojke med en söndertuggad penna i hand.

Vad är kärlek?

Jag tror inte kärlek är de uppblossande känsloflammor som tonårens tändsticksförälskelser förde med sig. Alltid på armlängds avstånd, alltid förvandlat till förkolnade kvistar efter ett ögonblick eller två.

Jag vill inte att kärlek ska vara den ångestförvridna flyktvilja och separationspanik jag kände för de tre män jag hade sammanlagt åtta års stillsamma förhållanden med, som var så godhjärtade att jag inte kunde lämna dem, men som mitt eget hjärta inte älskade på något annat sätt än som vänner. Trots att de kunde se resten av livet med mig, men att jag inte kunde hitta något att prata om i fem minuter fram.

Jag var helt säker på att jag hade funnit svaret när en kärlek knockout-golvade mig med viktklassen av 28 oförälskade år, som jag skrivit om här och här men fortfarande väntar på att jag ska arbeta upp modet att fortsätta minnas mig igenom. Som för evigt förändrade mig, men som nog själv knappt minns mig.

Men vad händer efter det då? Är den enda definitionen av kärlek den där kan-inte-äta-kan-inte-sova-kan-inte-leva-om-inte-du-är-med-mig-känslan? Nöjer man sig om man tillslut accepterar något annat? Något mindre omtumlande. Något mer ömsesidigt.

Jag drömmer om att få en känslokäftsmäll igen, att för en gångs skull inte ha en enda tanke, utan bara en kropp fylld av exploderande fyrverkerier, men tänk om mitt hjärta inte är stort nog för att kunna rymma en andra sådan upplevelse? Tänk om jag förbiser en mer äkta kärlek som kanske har möjlighet till att faktiskt bli återgäldad, bara för att jag ständigt tittar i kikarsiktet efter nästa ouppnåeliga villebråd att försöka skjuta ner. Så att jag missar att kärlek kan vara den vän som får mig att skratta likt ingen annan kan, som utmanar min hjärna med sina egna hopphinder och mitt tålamod med sin förbaskade envishet, som lyssnar intensivt när jag faller in i ännu en maratonutläggning om de senaste flumteserna jag har kring förhållanden och män, och som visserligen inte förstår mig när jag börjar gråta över att en soluppgång är alldeles för vacker, men som ändå smygsniffar mig i nacken när han tror att jag inte ser.

De senaste fem åren, efter den första kärleken, har jag upprepat ett förnumstigt mantra som gör världen tryggt svartvit och inboxad i tydliga kategorier med staketomgärdade gränser: Om man inte vet om man är kär, så är man inte kär. För med den första kärleken fanns det inga nyanser. Det var bara tvärsäkerhet. I svartvitt.

Och så ser jag en av mina barndomsvänner, som jag sa precis den mening till för ett år sedan, när hon hade tvekat i flera månader av ett annars fint förhållande, och som bara en månad senare plötsligt tittade upp på mig och sa att hon aldrig hade varit så kär i hela sitt liv. Och som fortfarande är precis så genuint-lycklig-kär, i någon som är lika kär i henne.

Och jag tänker att jag bara vet en sak om vad kärlek är, och det är att jag inte vet någonting.

Insikterna av att resa med en karl

Posted in Observationer

Jaha ja. Jamen det här var ju jäkligt trevligt. Verkligen. Tack så himla mycket, högre makter slash livets typiskhet slash vem-sjutton-som-nu-bestämmer-här-och-är-villig-att-ta-lite-jäkla-ansvar. Ni har brölat livets sanning i örat på mig. Och med en tinnituston i klass med Notre Dames kyrkklockor i öronen så har jag och mina vibrerande öronsnibbar inte mycket till val än att lyssna. Fine. Ni vinner. Jag fattar. Jag hör. Budskapet är: Det är ändå rätt så trevligt att inte vara ensam.

Resan med min killkompis var… weehoo-fantastisk, menvadfaaan-irriterande, ontimagen-skrattfylld, jagmåstebaravaratystochnjutaenstund-mysig, snällakryplitenärmare-skedande och allmänt jagvillinteattdethärskataslut. Och nu kanske ni tycker att jag blir mer kräkframkallande skenhelig än hela Sjunde Himlen-familjen på söndagsfika i ett Bullerbyn-hus med en tungotalande Runar Sögaard som värd, när jag vill börja svinga med pekpinnen och anse mig veta något om förhållanden bara för att jag har tillbringat mer än en kvart i en karls sällskap, men vi vet ju alla att ni i så fall kommer ha rätt, så vad fan, le bara lite medlidande och låt mig hålla på så blir vi alla glada. För, det här är Insikterna Jag har Fått om Förhållanden (efter, hrrm, 2,5 veckor):

  • Nuförtiden (och då pratar jag mer i termer av efter 30 än efter 2010) finns det tydligen en ny liten relationsrutin (gällande även för vänskaper) som heter ”jobba på förhållandet”. Detta jobbande består av att praaaaata om vad man uppleeeever som prombleeeem. Och då ska man lyyyysna och niiiicka och sedan beräääätta hur man själv kääänner. Kan ni tänka er! Och här gick jag och trodde att det var som när man var 25 och problem löstes genom en skriktävling följt av en surhetstortyr uppbackat av en anklagelsekastning och avslutat med lite fumligt bli-sams-sex, där problemen liksom glömdes bort i en grötig mix av postsexhormoner och en lätt hjärnskakning orsakad av det obekväma dunkandet mot volvobilens sidokarm. (Jag växte upp i en småstad, okej! En Volvo var fan i mig högsta finess. Jag menar, hade man riktig otur kunde det bli mormors Peugot i stället. Och sex i en Peugot – kom igen! En flicka måste ändå ha lite klass. I Peugoten får man ju aldrig plats med dunken hembränt!)
  • I detta praaaatande är det tydligen en sak som är väldigt viktig – man ska SÄGA vad som är fel. Detta SÄGANDE är mycket viktigt för män. Ingenting räknas som inte har SAGTS. Jag kan frustrationsbita karln i tån, ledsamhetsböla mina ögon till tennisbollar och raserigasta sönder hans trumhinna, han kommer ändå inte tycka att jag har förmedlat att något är fel om jag inte sedan SÄGER det. Explicit. I tydliga ordalag. Som gärna har en ritad manual vid sidan av. Under resans fem första dagar formulerades meningen ”men då måste du SÄGA det” ungefär i samma stadiga takt som den tyske resenären i sätet bredvid mig under flygresan fes. Och det var ofta, kan jag säga. Både fisandet och meningslevererandet alltså. Vilket jag först inte kunde förstå vikten av (SÄGANDET alltså, fisandet låter jag tysken svara för). Därför att, jag hade i min obegripliga villfarelse trott att man faktiskt kan FÖRSTÅ en sak eller två som faktiskt inte SÄGS. Ett exempel från resan: Jag vet att karln gärna vill hitta ett ölställe som serverar exakt den där ölsorten som typ skulle kunna förvandla en broiler till en oxfilé och ge smaklökarna en enkelbiljett till sensationshimlen. Jag traskar mig därför till ett blodtrycksfall så häftigt att det skrapar hål i mina fotsulor utan att klaga ett ord på att karljäkeln för guds skull kanske kan nöja sig någon av de andra tusentals ölsorterna som frestar på menyerna, men jag ser ju på honom hur trånande han scannar öllista efter öllista, så jag stapplar framåt fastän svimningsfläckar dansar i ögonvråna och knäna maracasspelar av darr (okej, riiiktigt så allvarligt kanske det inte var, men kom igen, man måste ju ha lite tyngd i sin argumentation) tills han har hittat precis vad han söker och jag äntligen får äta. Karln har sitt överjordiska möte med Ölguden. Vi går därifrån. Och jag föreslår att han följer med mig och tittar efter en vinylskiva som jag vill ha. Varpå karln… klagar!!! Mikael Persbrandt på en avtändning har fan varit på bättre humör än vad jag blev i den stunden. Med ögonbryn så nedtryckta att de praktiskt taget korvar ihop sig ovanpå ögonlocken, och en mun så hoppressad att bokstäverna får krypa ut genom mungiporna, snäser jag att jag ju faktiskt har varit på väg att få ett slaganfall av utmattning de senaste timmarna (än en gång, man måste liksom bre på lite för att vinna!) så är det verkligen för mycket begärt att han ger mig en kvart av sin tid?! Varpå karln förvirrat ber om ursäkt och sedan yttrar meningen som under de kommande dagarna skulle bli lika ofrivilligt välbekanta sällskap till mig som tyskens innandöme: ”Men, då skulle du ju ha SAGT det.” För mitt svimningsbleka ansikte och darrande underläpp var tydligen inte tydligt nog. Så visst, därefter började jag kompensera genom att SÄGA precis allt som jag tyckte var ett problem. Och jag kanske kan erkänna att kommunikationshjulet rullade något smidigare efter det, men det får ingen av er så klart säga till honom! Jag menar, kom igen. Karln skulle ju tro att han hade haft rätt, och det får man aldrig låta en karl tro! (Mitt singelskap – en gåta!)
  • Den händelserika resan gav slutligen ett avslöjande om att det finns ett expresståg till det där gyllene vänskapsstadiet när man känner varandra utan och innan. Hrrm, rätt så bokstavligt talat där. Något som motsvarar kanske ett år av seriöst dejtande och två år av konstant samtal. Samt ett giftermål eller två. Man ska bli magsjuka ihop. För det är när man ligger där på toalettgolvet och undrar om det är ens egen eller den andres bajsdoft man har i näsan, som man inser att det inte finns några fler fasader att upprätthålla. Och det är något fint i det. För man kommer med den här personen aldrig mer behöva knipa sig till tarmvred av förstoppning. Och jag tror faktiskt att det bästa i livet är människor som man inte behöver få förstoppning med. Där har vi något som bör skrivas i fler nätdejtingprofiler!!
  • Det blev ett pärlband av andra silkeslena glitterinsikter, som att jag sover så mycket bättre med någon annans andetag i rummet, att jag kanske inte är helt omöjlig att ha ett förhållande med ändå, att det är något väldigt fint i människor som låter en ta sin tid på sig, men att den tiden inte är för evigt, och slutligen, att om det är något jag vill uppleva mer än ett förhållande så är det att uppleva en stor kärlek, fast det där sista måste jag ta ett par dagars klurande på innan jag skriver om det. Jag behöver er hjälp med att hitta ett svar, men jag vet inte riktigt vad frågan är än.

Så jaha. Jomen tack då för den insikten. Nu behöver jag inte längre misstänka att det vore rätt så gött att inte vara ensam, nu vet jag att det är sant. Oavsett om det är killkompis, tjejkompis, partner eller get (vadå, jag dömer ingen) så är det rätt så fint med någon att kunna hänga med. Och därmed fjuttades min redan glödande desperationsblick upp till att bli en lysande fyr i nyllet på mig. Så se upp där ute! Inför kvällens utgång med singelvännerna varnar Trafikverket för att en levande strålkastare stryker längs stockholmsgatorna. Risk för katastrofala fyllekollisioner anses stor!

En karl som resesällskap

Posted in Observationer

Jag har, som ni vet, tjatat till mig själv en resa med min killkompis. Beslutet var ungefär lika ömsesidigt som en tjurslakt utan barmhärtighetsbedövning eller rengjord kniv. Kompisen sa att han skulle tänka på det, jag bokade biljetter. Han undrade om det var en bra idé, jag slutade lyssna. Han började gå runt med en blick uppspärrad av primitiv flyktinstinkt, jag klappade honom tröstande på axeln och sköt honom sedan i nacken. Typ.

Men jag är säker på att det kommer bli en välsmakande upplevelsecocktail med ett dansande trevlighetskörsbär ovanpå! Alltså, för mig. Jag ser det som ett psykologiskt experiment i de framskridna faserna av singelskap. Dels för att se om jag efter fem singelår blivit så ensamhetsskadad att jag inte längre kan umgås med någon 2,5 veckor i streck. Dels för att se om jag klarar av att den där någon faktiskt är en karl.

Uppkopplingsmöjligheterna kommer därmed vara lite sporadiska under 2,5 veckor, men jag lovar att jag jobbar fram djupgående research åt er och kommer uppdatera varje gång jag har möjlighet. Ögonblickstankar dyka upp på Singelbloggarens Twitter/Facebook, men de riktiga analyserna sker så klart här. Hur är det att intensivleva med en karl? Har jag det egentligen rätt så bra i min ensamhet, eller är det bättre att vara två under korkeken? Och finns det i den här situationen något hopp om att jag någon gång kommer kunna vara i ett långsiktigt förhållande utan att vilja kväva människan i hans sömn och gömma liket?

Upplevelsen har redan börjat när vi nu drar iväg. På flygplatsen:
Jag: ”Här är utskriften till hotellet, flygbiljetten, en vägbeskrivning av hur vi tar oss från flygplatsen till hotellet, glöm inte att ta ut pengar också, valutan ligger just nu på det här, om du är trött har jag med mig extra öronproppar, och näsdukar ifall det inte finns toalettpapper när vi kommer fram, undra om jag ska köpa en karta här eller där, hm, och just det, din väska går inom måtten för handbagage så du behöver inte checka in den.
Killkompis, tittar förvirrat på mig med den där skräckfyllda blicken igen. Tittar ner på sin väska, och sedan på bunten av papper i min hand. Sedan lyser han upp. ”Jag har passet med mig!”
Okej. Då så. Nu kör vi.

Att vara eller att icke vara… bara vänner!

Posted in Singelvänner

Troende bankar pannan i altarbordet över teodicéproblemet. Matematikerna tinningsmasserar sig fram till en hjärnskakning över sina Hilbertproblem (tänker lotsas som om jag inte googlade). Psykologerna är fast i historiens äldsta bitchslap-bråk där den ena fräser ”nature” *slap* och den andra väser ”nurture” *slap*. Och kockarna har den riktigt viktiga frågan som uppenbarligen är värd att starta krig över eftersom Expressen inte ens skulle märka ett massmord när Leif Mannerström orerar ur sig löpsedlar i frågan – nämligen om det ska vara socker i rödvinssås eller ej (nu jävlar pratar vi viktigheter!).

Men, många singlar har minsann ett minst lika allvarligt bryderi. En fråga som gäckar lika mycket som brösten svalhäckar. Eller hur nu talesättet går. Nämligen – varför kan vi inte bli störtförälskade i den fantastiska vännen som faktiskt verkar kunna stå ut med alla de psykopategenskaper som bildar ens fucked up jag?

Ni vet, personen som man kan prata med om allt, som får en att må bättre än ens karma förtjänar, och som man är livrädd att förlora. Är det rädslan som skrämmer känslorna på vift? Eller är det den inre vetskapen om att det egentligen inte finns något mer än vänskap som kompasspilar en fram längs den trygga vägen? Riskerar man att missa tidernas förhållande för att man inte gör något? Eller riskerar man att förlora tidernas vänskap för att ens korkade hormoner inte kan hålla sig från att talla på alla med tre ben?

Ni har nog anat, det finns en vän… Ni har läst om hans välvilja och humor, och han är ännu härligare än jag har vågat skriva. För han vet inte om bloggen, och jag får aldrig göra något som kan såra honom. Så jag gör ingenting, för jag vet inte om jag vill göra något. Och samtidigt tickar tiden ner mot att ett förhållande suger in honom i radioskugga, eller hans tålamod inför kompislösningen tar slut, och då har jag inte längre en av mina viktigaste vänner i mitt liv.

För att göra allt lite mer okomplicerat så funderar vi nu på att sommarsemestra ihop. Tre veckor av konstant umgänge på platser där vi kommer sova i samma säng. Och jag har ingen aning om jag är fullständigt dum i huvudet eller äntligen fått lite vett i skallen…