Dagen efter dagen-efter

Posted in Singelliv

Jorå, det vore ju synd att inte vara förutsägbar, det vore det… I så fall hade ju något så katastrofalt kunnat hända som att jag faktiskt fann mig själv i en situation som leder till ett hälsosamt förhållande!

Söndagens inlägg var förproducerat i äkta bloggplaneringsstil (jag börjar lära mig det här!) eftersom jag visste att jag troligtvis skulle tillbringa dagen med att återbekanta mig med magsäckens halvsmältna matintag på det dödslängtande och nådbönande sätt som kroppen anser att man förtjänar för att man druckit mer än två teskedar vin trots att man är över 30. Kroppen är en sadistisk liten åldersdiskriminerare, minsann.

I alla fall… Lördagens utgång resulterade i en efterfest hos en kille som jag tyckte var lite intressant. Så, vad sägs om frågesport i Singelbloggarens patetiskt återkommande urvalsstrategi?! Gissa om han var ”mellan jobb”? Gissa om han nyligen hade blivit dumpad? Gissa om han då och då tar droger?

Bingo, tre rätt av tre! Vinnaren får en framrusande Singelbloggare som flämtande undrar om någon sa arbetslös och undrar var godisbiten är så att hon kan få slicka lite på den. (Huva! Den där liknelsen var banne mig för magstark till och med för min dagen efter dagen-efter-ångesten!)

Så, till mina måndagsfunderingar: Kan man anlita någon som raggningsdörrvakt? Ingen släpps innanför mina särade ben utan att vakten kollar har-sin-skit-i-ordning-legitimation? Jag tror nämligen inte jag har en acceptabel nivå av allmänt vett för att välja mina egna män. (Inte för att jag särade på benen för karln, men det var säkert inte på grund av mitt val. Det kan ha varit hans. Eller, ja, de övriga 10 pers som trängdes i lägenheten.)

By the way, hrrm, ni vet ju alla att jag är en vildkatt till kvinna som har levt sitt liv så mycket på the wild side att Keith Richards skulle framstå som ett spädbarn och Elvis som hans teddybjörn. Jorå, hrrm… Jag har bara en liten fråga: Vad är weed? Är det marijuana eller hasch? Eller är det något annat? Och när jag skriver detta blir jag tvungen att kolla upp stavningen på både marijuana och hasch, eftersom det är ord som tydligen inte har gjort särskilt återkommande gästspel i det plugghästorienterade och missbrukar-bara-män-fokuserade dramat av mitt liv. Jajamen, en riktig katta är vad jag är! Se upp lagens väktare, jag är så out of control att jag snart kommer lägga mig raklång och försöka snorta upp skiljelinjen på E4:an!

(…)

Visst heter det snorta?

FacebookTwitterGoogle+EmailDealerkärlek!

En lite annorlunda raggningsteknik…

Posted in Skratta åt det tragiska

Men heeej Mr Lyktstolpe, kommer du hit ofta? Så lång och ståtlig du ser ut i dag… Vill du kanske komma in på lite te, gifta dig med mig, och skaffa en mängd lysande glödlampebarn?

Joråsåattee… Dags för mitt skrev att rosta igen och börja gnissla. Gårdagens plan om att hitta ett ragg fallerade nämligen som en basketboll på en minigolfbana. Jag gjorde ett stort misstag – jag hittade någon jag tyckte var intressant.

Jag veeet!!! What the hell!! Varför höll jag mig inte till att bara leta ragg?!

Så ja, ni vet ju hur det går när Singelbloggaren träffar någon intressant… Jag tillbringade resten av kvällen med att demonstrativt titta åt andra hållet, le mot alla på klubben förutom honom, och, när vi hamnade bredvid varandra i baren, helt enkelt gå därifrån.

Hm, jag kan väl erkänna att det såhär i efterhand kanske inte är den mest effektiva raggningsteknik jag har hört om. Nu ska vi bara vänta på att min intelligensbefriade hjärna ska fatta det. Det lär nog inte dröja så länge, bara sisådär till år 2065.

Singelbloggaren raggar med stil

Posted in Skratta åt det tragiska

Nä nä, men visst. Hör inte av dig då. Strunta i det, visst!

Jag förstår inte alls… Det är verkligen helt obegripligt. Jag som var så hänförande elegant och… värdig!

  1. Han och hans vän börjar prata med mig och min vän. Jag och kompisen har precis konstaterat att den här vintern har varit så hångelfattig att vi knappt kan formulera ord till våra aw:ande kollegor eftersom testosteronnärvaron i baren på Scandic Malmen förvandlar oss till flåsande hounds med dregelproblem, så ni kan ju tänka er de glödande ögonhål av rå jaktinstinkt som riktas mot de stackars karlarna.
  2. Jag står efter en kvart och sveper uttråkat med blicken över baren. Vilket man kanske kan tycka är ett märkligt beteende när en snygg karl med briljant humor just har börjat prata med en, visst, det skulle man kunna tycka… Men, han är intressant, jag är frustrerad nog för att känna mina äggstockar pulsera i öronen, och mina ögon strålkastarlyser av frustration på ett högst oattraktivt sätt. Så jag försöker spela cool, och misslyckas radikalt, vilket gör att jag bara ser uttråkad ut. Vilket i sin tur resulterar i att han går.
  3. Jag tröstar mig med ett glas vin till. Vilket alltid är en strålande idé när man försöker bli mer charmant. Verkligen.
  4. Han återvänder (galen?) och vi pratar lite till. Och när han skrattar åt mina fantastiska skämt (i mitt vindränkta tycke) så håller han handen på min arm. Men nästa gång är den i stället lätt på min midja. Och jag får ett plötsligt behov av att berätta ingående vad strumpbyxor gör med den kvinnliga kroppen, eftersom strumpbyxor ju måste hålla sig uppe, så de måste sitta åt, ordentligt, vilket är lite jobbigt eftersom det alltid leder till något av en valk vid strumpbyxlinningen, varpå han möjligtvis ser lite chockerad ut över att plötsligt ha hamnat i en anatomisk dissektion av mina fettdepåer, så jag vill visa honom vad jag menar, så jag tar hans hand och liksom stryker upp och ner över den sagda valken, ungefär sådär som man gör med en bebis när man spelar med fingret på läpparna, ja alltså, med skillnaden att han inte är en bebis, och att det inte är läppar utan mina hudveck vi dribblar med… Och plötsligt står karln dubbelböjd, i något som jag inte vet om det är ett asgarv eller en nedkämpad kräkreflex, så jag gissar på det sista, och kilar snabbt därifrån.
  5. Men kan ändå inte släppa det. Så jag placerar mig strategiskt där han ska kunna se mig. Och efter ett litet tag (ärligt talat ett rätt så gigantiskt tag) kommer han fram igen. Och vi promenerar till tunnelbanan. Där han böjer sig för att ge en kysk puss på kinden, men jag tror (hoppas/ber/panikbehöver?) att han lutar sig ner för ett grovhångel, så jag hugger liksom tag i hans jackkrage och hoppar på honom så att denne prydlige pojke nära på trillar omkull. Inför alla på perrongen. Och därefter ger jag honom mitt nummer, och han har än så länge inte hört av sig…

Vilket verkligen är högst oförståeligt! När jag raggar så makalöst smakfullt!