Mitt nya liv som masochist

Posted in En skopa förnedring till?

Jag har bestämt mig. Jag ska bli masochist. In med gagbollen i truten på mig och fram med piskan! Funkar lite Brittan-plågeri à la Guantanamo-style? Ja men på med bergsprängaren bara! Hmm, hur tänker hon nu, undrar ni säkert… Jo, jag har de senaste dagarna kommit fram till det rätta sättet att leva. Det enda sättet att leva. Och Singelbloggarens Gandhi-visdom, som borde tapetseras över varenda carpe diem och korsstygnbroderas på en kudde eller två, är att – låt livet göra ont.

Om jag lever rätt, så känns livet. Det sparkar skiten ur mig när det går dåligt, för jag bryr sig om det jag satsar på. Och det adrenalinknarkar mig över hustaken när det går bra, för jag nöjer mig inte med mindre.

Så det är slut med att fegt flyktrusa från alla som jag tycker är lite intressanta. Vilket är ett något kontraproduktivt arbetssätt om man vill träffa någon intressant. Nej, satan i kullerstensgatan och jävlar näven-i-bordet-anamma, hädanefter ska jag sluta krypa fram längs tryggt viltstängselkantade vägar, och i stället slänga mig ut från höga stup. Hoppa från takkanten. Huvuddyka från Eiffeltornet. Någon gång bestiga Mount Everest och ta vindvägen ner. Och när jag krasar i backen och bryter varje ben jag har, tänker jag tillåta en kort stund av sårslickning, innan det är dags att pallra sig iväg till nästa berg. För någon gång kommer ett av de där bergen be mig att stanna. Och då kommer jag vara så högt upp att utsikten lär vara makalös.

Och jag har redan börjat… I helgen frågade jag ut en kille som jag har gått och suktat efter en längre tid, och han tackade nej. Sa att han inte såg oss på det viset, men glad påsk. Och visst, det gjorde ont, det gjorde det. Lite som att jag satte stavmixern mot mitt bröst och lät den köra runt tills det bildades en härlig cocktail av skam, besvikelse, ånger och lite självtvivel som körsbär ovanpå. Men sedan kom jag ihåg mig nya löfte, och insåg att det var bra att det gjorde ont. Det innebär att jag ändå har klivit upp på en viktklass där smällarna känns. Så jag ska njuuuta av dissningssmärtan. Och bita hårt i min gagball. För mitt i all förnedring känns det ändå som om livet kanske kan börja ta oväntade vändningar… Och jag hade inte vågat göra det utan er. Så tack för att ni är med mig! Och låt piskan vina!

FacebookTwitterGoogle+EmailDealerkärlek!