Den 8:e dejten i 10-nätdejter-utmaningen

Posted in Dejting

Rå desperation stilettklacksparkade ut min röv på nätdejtingsajterna i går så att en dejt bokades in fortare än någon kan säga ”kvinna över 30 med akut åldersångest”. Och det gick bra. Den 8:e dejten i 10-nätdejter-utmaningen var en smart kille som brinner för jämställdhetsfrågor och som faktiskt klarade av den exceptionella prestationen av att ha en snopp och ändå inte känna behovet av att prata om sig själv 99 procent av tiden. (Det går alltså! Vem hade kunnat ana…) Tyvärr var det något som saknades. Något som gjorde att hur trevlig han än var så var han inte riktigt i min smak. (Omskrivet i ärlighetsord: han har inte ölmage, har faktiskt ett jobb, och verkar ha tvättat sitt hår inom en avfettande tidsram – ni fattar ju att det är ovant för mig!) Så i alla fall, kanske lite för proper men ändå värt ett till försök, vilket ju kändes bra. Tills jag efteråt sluter upp med en vän, och märker att jag har fått mess. Från dejten. Och det är i det här läget som de gångna timmarna av att lotsas vara en normal människa tar ut sin rätt och en något mer monsterpräglad del av min personlighet tar över. En aning sådär…

Jag: ”Aaaaarrrrrgghghghhhaaaaaa…”
Vän, skräckslagen inför det öronbedövande bröl som verkar bästa polare med dödsångesten och lidandepaniken: ”Men gud, vad är det?!”
Jag, slänger mobilen i soffhörnet och kastar mig över soffbordet mer överdramatiskt än Peter Stormare i en begravningsscen: ”Aaaaaarrrrrrrghhhhhhhhhhhhh…”
Vän: ”Men vad har hänt?! Vad skrev han?!”
Jag, kastar runt som en fisk fångad i det hajgap av ångestvridningar som dejting föranleder, för att slutligen stillna med handloven dramatiskt vilande mot pannan, innan jag kraftlöst kvider: ”Jag blir så trött…”
Vän: ”Gumman då, jag förstår det. Eller okej, jag förstår inte alls, du måste nog ge mig lite mer info.”
Jag, fortfarande med rösten av en kämpande myra under tyngden av den tonvägande känsloklumpen som vilar på mig: ”Jag orkar inte med det här med dejting…”
Vän, kommer fram och stryker mig tröstande över håret: ”Nej, jag förstår det, jag förstår det… Så han messade? Ville han inte ses igen?”
Jag: ”Nej, det var inte det…”
Vän: ”Vad var det då?”
Jag: ”Han vill bjuda på middag.”
Vän, stillnar med handen i luften, innan hon flyttar sig bakåt för att kallt syna mig.

Jag blir möjligtvis aningen defensiv över att inte vara centrum för den empati jag så tydligt förtjänar: ”Men alltså, hallå! Middag! Det är fan inte okej! Vem fan vill äta middag ihop – på andra dejten!! Vet du hur mycket skit som fastnar i mina tänder när jag äter? Vet du det?! Nej, just det! Och vet du hur svårt jag har att äta när jag samtidigt ska le och konversera och göra allt det där andra som man måste göra för att verka vara en vettig person?! Det är faktiskt väldigt jobbigt att hålla koll på det och samtidigt föra en gaffeljäkel med torr jäkla pulled pork till min mun! Och allt det här med att sitta mitt emot varandra vid ett bord – det är så jävla… vuxet! Nu-ska-vi-leka-mogna-och-prata-med-varandra-om-bostadslån! Jag vill väl för fan inte äta middag! Vem fan vill äta middag! Sup mig full och hångla upp mig mot en vägg, för sjutton! Räck mig en avslagen öl och en SevenEleven-korv och jag är nöjd! Middag! Det var det vidrigaste jag har hört!! Hur kan man föreslå något så urbota korkat! Aaaaaaaarrrrhhhgggg…”
Min vän stryker övertydligt bort det spott jag har sprayat hennes ansikte med, plockar upp kudden som jag i raseri har kastat på golvet och tar en titt på den reva i min egen kofta som jag tydligen just slet upp.

Vän: ”Så, hur var det nu… Visst var det så att din pms skulle dra igång typ nu?”

(…)

Till mitt försvar, om någon karmakalkylerande räknenisse just tar en titt på mitt beteende och bestämmer sig för om jag i nästa liv ska bli daggmask eller filmstjärna, vill jag bara säga att jag inte tycker att han är korkad. Eller ja, urbota korkad. Jag tror bara att vi kan enas om att talesättet ”don’t drink and drive” borde få sällskap av ”don’t date and pms”.

FacebookTwitterGoogle+EmailDealerkärlek!

PMS-synkning: Är det fler som vill krossa knäskålar just nu?!

Posted in Observationer

Glasögonprydda forskare med prydliga diplom på väggarna brukar tala om att kvinnor, som inte går på p-piller eller på andra sätt reglerar sin mens, synkar sin menscykel med andra kvinnor om de bor ihop eller tillbringar mycket tid tillsammans. Enligt Illustrerad Vetenskap beror det på feromoner, som är som luftburna hormoner, och utsöndras ”för att varna andra för att det är fara på färde och att de skall fly.” (Alltså, hur smart är inte naturen! Den fattar att en kvinna behöver ett inbyggt larmsystem för att få alla irriterande små jäklar att hålla sig jävligt långt borta när tålamodet är kort. Men… jag förstår dock inte varför mäns kroppar i så fall inte hör det öronbedövande tjutet och ser till att hålla sig en dagsfärd eller två bort från alla kvinnor när det är dags för PMS… Men så har jag ju i och för sig flera gånger fått frågan ”Är du ledsen?” när jag ligger störtbölandes och bankar nävarna i golvet, så kanske är deras uppfattningsförmåga inte den vassaste i stan.)

I alla fall, min fundering är om den digitala revolutionen har gett evolutionen en knuff så att feromonerna inte bara är luftburna – utan även elektroniska!!

Min bevisföring är nämligen att trogna läsaren Linda verkar vara inne i ungefär samma sinnesstämning som jag just nu. Det vill säga rätt så fokuserad på att skjuta knäskålarna av människor. När hon inte bölar. Eller vill skjuta knäskålarna av någon medan hon bölar (läs här).

Tänk om alla vi som umgås i den här lilla bubblan kommer börja synka våra menscyklar med varandra… Var kommer det i så fall sluta? Med ett gangstergäng som sveper över bloggosfären och krossar knäskålar en gång i månaden? … (Slår ihop händerna av förtjusning och iii-tjuter på det där sättet som andra gör över söta små barn.) Jag som alltid har velat vara en bad, mother fucker!!! Vi kommer vara the baddest, mother fucking PMS-gäng bloggosfären någonsin har sett!! Se upp, Samuel L Jackson, här kommer mina äggstockar och ger dig något att på riktigt frukta!

Hur var det här med PMS nu igen..?

Posted in Observationer

Det finns Säger-du-ett-enda-ord-till-mig-som-är-en-stavelse-fel-så-sliter-jag-huvudet-av-dig-och-börjar-tugga-på-din-halskota-PMS. Och så finns det Livet-är-så-meningslöst-varför-lever-vi-egentligen-och-vad-är-poängen-med-den-här-blomkvisten-som-jag-har-teatraliskt-stirrat-på-i-en-timme-PMS. Och så finns det Om-jag-klarar-mig-genom-en-enda-kvart-utan-att-böla-ögonen-ur-mig-så-är-jag-tacksam-vilket-gör-mig-så-glad-att-jag-måste-gråta-lite-PMS. Och denna gång har definitivt förtjänat den sista diagnosen. Vilket jag till skillnad från förra gången faktiskt insåg innan mensen hade kommit och de senaste dagarnas vrålande psykbryt äntligen fick en förklaring.

Jodå, jag var minsann riktigt insiktsfull! Jag skulle till och med säga att jag förstod det med närmast knivskarp uppfattningsförmåga! In your face, Sherlock Holmes! Allt som behövdes var sju gråtattacker på offentlig plats, trettioelva tillfällen av glansiga ögon på tunnelbanan som jag frenetiskt försökte blinka bort, och sisådär femhundratusentrehundrafyra omgångar av darrande underläpp som endast försvann genom att köra in en kaka choklad i munnen – SEDAN kom jag på att jag kanske borde kolla min P Tracker-app, och såg att jag till och med var ett par dagar över tiden. Vilket var förklaringen till att PMS:en hade haft ytterligare tid på sig att bygga upp sin katapulterande kraft att skicka psyket rakt in i en Lars Norén-pjäs.

Stig åt sidan Einstein, världen har fått ett nytt geni! Åh, så ni säger! Men ni har så klart rätt, självklart borde jag vara en del av Mensa med en sådan slutledningsförmåga. Har någon numret till Nobelpriskommittén? 

Det här med PMS…

Posted in Observationer

Hrrm, så ni vet ju att jag inte har varit någon studsande boll av glädje de senaste dagarna… Hursa? Okej, fine, ni har så klart rätt, jag är aldrig någon boll av glädje. Som varken studsar, rullar eller, typ, rör sig. Man ska nog generellt tänka på mig som en bortglömd och något överjäst degklump, som ligger i ett hörn och bitterhatar när alla amfetaminpumpade studsbollar far förbi. Men de senaste dagarna har degen varit extra saggig, om man säger så.

Jag störde mig på piss-februari, och proklamerade för världen att jag tänkte flytta utomlands. Det var struligt på jobbet, så jag skrev hätskt ihop ett uppsägningsbrev. Jag blev sur på något som en tidigare dejt sa, och gjorde med en dramatisk hårkastning och Hamlet-viskande prettoröst klart att vi inte kunde ses mer. Och jag upptäckte att mitt livs stora kärlek hade gift sig, och ville typ dö.

Och där någonstans, när jag låg på mitt vardagsrumsgolv och skrekbölade på en decibelnivå som endast norska death metal-sångare åstadkommer när deras kulor ofrivilligt hårvaxas av svettklibbiga skinnbyxor, och mitt snor hade klistrat ihop två toarullar till origamifåglar som flugit in i väggen och krossats till små lik, så kändes det verkligen som om livet aldrig någonsin hade varit så genomvidrigt.

Tills jag går på toaletten. Och ser att jag har fått mens. Och plötsligt minns att jag ju faktiskt haft ungefär samma känsloimplodering tidigare. Sådär en gång i månaden. I mer än 20 år.

Och nu kan man kanske tycka att jag efter mer än tvåhundrafyrtio gånger borde ha lärt mig det ungefärliga händelseförloppet för PMS, det är onekligen en rimlig åsikt, men… jag vill hävda att den här minnesförlusten är kemisk! Jag vill hävda att det inte är mitt fel att jag en gång i månaden förvandlas till en levande version av Skriet, och jag vill hävda att det inte är mitt fel att jag inte en enda frekkin gång kan komma ihåg att det ju faktiskt inträffar vid ungefär samma tidpunkt på månaden. För så jäkla dum i huvudet kan jag bara inte vara. Jag vill hävda att det vore en biologisk omöjlighet. Jag menar, jag kan ju knyta mina egna skor liksom.

Men ja ja, skippedidu och skippedida, livet är ok igen. Post-PMS-lycka! Eller okej, post-PMS-degklumpsversionen-av-lycka. Hm, jag kanske borde höra av mig till min familj och säga att jag nog ändå inte kommer flytta utomlands… Och vänta nu, jag skickade väl för guds skull inte uppsägningsmailet till chefen??!