Nu måste vi diskutera straffet för att synda

Posted in En skopa förnedring till?

Fine frekkin fine Gud, jag fattar att jag bröt mot ett antal budord i helgen och att såväl Herrens namn som de äktenskapliga relationernas aktivitetsrestriktioner missbrukades å det grövsta. Det var inte meningen att du skulle behöva ta din blodtrycksmedicin för att inte riskera att bestörtningschocka ditt hjärta. Eller att du behövde hålla för såväl ögon som öron på småänglarna för att skydda deras oskyldiga sinnen mot uppvisningen av områden dit solen vanligtvis inte når. Jag är ledsen, sånt är ju onekligen lite obekvämt.

Så visst, mitt syndande förtjänade kanske att bli straffat. Illa kvickt. Så att jag inte under några omständigheter kunde få för mig att min gräshoppsplåga på sydliga breddgrader hade med något annat än min synd att göra. Jag fattar, okej?!

Så okej, ge mig urinvägsinfektionen från helvetet som känns som om frätande syra strilar genom mitt underliv. Och ge mig en manlig läkare som hade kunnat ge en ung Leonardo di Caprio mindervärdeskomplex. Som dessutom verkade vara 14 år. Eller okej, nu kanske jag var elak. Han hade säkert hunnit fylla 16. I går. Och som fortfarande hade sin läkarprofessors noggrannhetspredikan i sitt huvud och därmed kände sig tvingad att förklara exakt vilka aktiviteter som kan ge infektion i min mest privata kroppsdel. Trots att den stammande utläggningen om hur kiss kan rena från bakterier efter sex fick hans hudton att anta en imponerande likhet med Falurödfärg. Och att jag själv växlade upp mina smärtsvettningar till rinnande pinsamhetssyndaflod när jag behövde fråga hur det kan ske även när man har kondom. (Varför frågade jag, varför frågade jag?!)

Men, kära gode Gud, måste straffet verkligen sträcka sig till det där med kisskoppen och min halsduk? För i feberdimman och smärtkvidningarna kunde jag inte få upp den frekkin luckan där jag skulle stoppa in min kisskopp. Så jag var tvungen att gå tillbaka till hans kontor. För att överräcka koppen med mitt infektionsångande kiss. Och då var du framme, visst var du det Gud? Och såg till att jag råkade snubbla lite. Så att några skvättar kiss hamnade på hans skrivbord. I alarmerande närhet till hans kaffekopp. Vilket jag (och nu måste jag än en gång åberopa den feberklump som för tillfället stoppade upp ledningarna till kontoret för logiskt tänkande) kvickt ville torka upp. Som om det inte hade hänt. Men tyvärr inte såg några näsdukar i närheten. Och därför valde min halsduk.

Och visst, allt det här hade kanske kunnat vara värt ett skratt och en axelryckning om han hade varit hyfsat okej med det. Men låt oss sammanfatta det hela med att okej för länge sedan hade panikanropat arméhelikoptern och evakuerats från byggnaden i en eftersläpande vajer.

Så, kära Gud, jag förstår att synd ska straffa sig själv, men måste den även straffa 16-åriga läkare? För om det är så lovar jag att aldrig göra om det som hände i helgen. Jag lovar!

(…)

Eller… var det kanske så att han också var en very naughty boy i helgen? Med sina egna synder som behövde straffas? Okej, jag bara måste hitta honom inför nästa helg!!

FacebookTwitterGoogle+EmailDealerkärlek!

Vadå varningstecken?!

Posted in Singelliv

Ah, är det inte lite vackert ändå?

Bara för att jag tycker om att ta promenader! På natten! Och få lite frisk luft! Det är faktiskt bra för hälsan, vet ni. Och hälsan är faktiskt viktig. Och visst, jag kanske svänger förbi återvinningsstationen under de där promenaderna. Och, ni vet, står och tittar mig omkring lite. Innan jag öppnar mina påsar och knäpptyst lägger in flaska efter flaska så att jag snart står med armbågen inkörd i containerhålet likt en veterinär och en kviga i kalvning. Det är väl inget fel i det! Och sedan går jag visserligen hem, och jag kanske inte har gjort så mycket mer på den där promenaden än att gå till återvinningen och tillbaka. I mörkret. När alla sover. Men… jag accepterar inte beskrivningen att jag skäms för min alkoholkonsumtion. Mer att jag… bedömer den opassande för offentlig granskning. Vilket är en enorm skillnad mot att känna skam, det vill jag ändå hävda!

Nätdejtingens brutala spegel

Posted in En skopa förnedring till?, Skratta åt det tragiska

Bestämde mig för att bli lite aktiv på den nätdejtingsida som jag länge har guppat runt i med energin av en död fisk. Så jag mailade ett tiotal riktigt intressanta kandidater. Men – fick svar från noll! Alltså, noll?! Ska inte nätdejting vara den sista utvägen som jag sänker mig till från den högtstående positionen av en människa som är någorlunda normal? Hur kan jag då bli fullständigt dissad där?!

Eum, svara inte på det.

Vi går vidare till kategorin av rätt så intressanta…

När singelbloggaren har levt celibat lite för länge…

Posted in Skratta åt det tragiska

Detta får aldrig nämnas utanför denna singelblogg. Men när man får reflexjuck i bäckenet av att sitta mittemot en man på tunnelbanan, tittar obehagligt lystet på inte bara Brothers-reklam utan även Bamse-tidningar, och ser glimten av rå skräck i ens kompis blick när man med ett ihåligt skratt skämtar om att sätta på en gräsräfsa – då måste något göras. Ens kropp har förklarat krig mot celibateten, och det kommer krävas offer. Även om det offret är så onämnbart att det samtidigt stryper livet ur ens värdighet.

Som att ha sex med en tidigare flirt. Som man strök från listan när det visade sig att han tyckte om att visa bilder av sina ex i sängen. Som alla var smalare och hade större bröst än en själv. Och sedan inte förstod varför man inte var upplagd för en omgång två. Åh gud…

Jag säger inte att det har hänt, jag säger bara att om det skulle ha hänt så tycker jag inte att du ska börja hata mig sådär helt absurdt mycket. Jag skulle i så fall göra det alldeles utmärkt själv.

Tack och lov att den här singelbloggen är anonym…