Hur man bäst kommer över ett sårat hjärta – det anonyma svaret

Posted in Lite för mycket ärlighet

Ibland är det onekligen jädrans bra att den här singelbloggen är anonym! Okej… Rätt så ofta till och med. Typ jämt. Utan undantag. För hur skulle jag annars kunna berätta om läkares kissordinering efter sex för att inte få urinvägsinfektion. Eller att bajsdiskussioner är det jag saknar mest med förhållanden. Eller, kunna ge er det vanisheffektiva svaret på hur man städar bort hjärtesorg från bröstet. Eller i alla fall sopar undan det, så att det beklagligt nog blåser tillbaka då och då, men ändå! Illusionen av renhet är bättre än en stinkande soptipp i djupet av ens mage! Believe me.

Svaret kom till mig i en brun flyttlåda! Buren av en bekant. Som under en middag med kollegor och vänner plötsligt böjde sig fram mot mig, naglade fast mig med sin blick, och sa: ”Du mår inte bra, eller hur?” (Bör sägas att detta var innan valet. Hade det varit efter hade en olycklig uppsyn hos mig och 87% av den övriga befolkningen knappast behövt någon förklaring.)

Men hennes fråga var ändå lite förvånande. Eftersom jag var helt bombsäker på att jag hade lyckats fejka en glädje mer tuggummipoppande än gruppen Troll på 80-talsreunion. Jag menar, jag hade ju bara förlorat blicken i min efterrätt ett tiotal gånger. Och lyckats äta hela tre tuggor mat! En mästerskådespelare, ju!

Så jag smashade tillbaka den pingpongraka frågan med ett rakt svar om att jag var olycklig, och gav en meningslång sammanfattning om varför. (”En kille vill inte ha mig.” Tänk så lite det behövs för att alla plötsligt genast ska förstå…) Och hon nickade bara, och knäppte sig på näsan ett par gånger, och sa till mig att vara hemma kvällen efter, för hon skulle köra förbi med den bästa medicinen.

Och det var så den bruna lådan kom in i mitt hem. Och jag fann mig själv fötter mot lådkant med det ultimata svaret om hur man blir av med hjärtesorg. Sa hon. Innan hon gick. Och lämnade mig med min nyfikenhet. Och sedan min förbluffning. För det ultimata sättet att bli av med hjärtesorg är tydligen inte att supa mig full, ligga med random dude, ha bakisångest, höra av mig till ett gammalt ragg, bli dissad och hata mig själv ännu mer, gå runt och vara olycklig, tillslut tröttna på att vara olycklig, och slutligen bestämma mig för att fuck it, jag är fan grym! Även om jag med hyfsad säkerhet kan garantera att jag kommer pricka av även denna hjärtesorg-checklista. Men nej nej, det bästa sättet att distrahera från olycka är tydligen – tantsnusk!

Jajamen och joråseru! Kvinnan hade dumpat av en hel låda med tantsnusk på mitt hallgolv!! Och inte vilken tantsnusk som helst! De cirka 25 böckerna var alla skrivna av en enda författare – på 80- och 90-talet!!

Först blev jag arg. Sedan förnärmad. Sedan en mix av båda två. För ursäkta mig, men hjärndöda tönthistorier om en töntsvimmande tönttjej som blir räddad av en muskulös tönthjälte är inte riktigt vad jag kallar litteraturens motsvarighet till ett världsomskapande och själaläkande terapisamtal. Jag kan rädda mig själv, tack så jäkla mycket. Eum. Nästan jämt.

Men en av böckerna hade ett så töntigt namn, så jag var tvungen att börja bläddra lite. Och fann mig sedan läsa. Och plötsligt var klockan 03 och jag skulle jobba dagen efter och jag hade inte tänkt på mitt eget sorgliga liv under en hel kväll. Vilket egentligen berodde på att jag inte hade tänkt alls, för det behöver man inte göra när man läser tantsnusk, och det var DÄR svaret fanns till hur man får bort sin hjärtesorg!!

Så jorå, hrrm, det är en himla tur att den här bloggen är anonym. För jag är tyvärr alldeles för töntig för kunna bli ironiskt cool av att göra något så übertöntigt som att tipsa om tantsnusk. Av en författare som heter Jude Deveraux. (Namnet! Bara namnet!!) Endast böckerna från 80- och 90-tal. (Säger min vän. Och jag kommer aldrig igen tvivla på hennes ord.) Typ alltid om en viljestark kvinna. Som träffar en man. Och så bråkar de konstant under halva boken. Men lyckas ändå hathångla då och då. (Jag får icke dö innan jag hunnit hathångla en gång till i livet!!) Alltid upptryckt mot en dörr, ett träd eller en borgvägg. Och sedan blir någon av dem känsloskraja eller så blir det ett missförstånd eller så kommer en earl alternativt bandit och rövar bort en av dem. Och så är det ett passage av olycka. Och sedan ses de igen. Och så har de sex. Och det är inget 50 shadande här inte! Men korsetter flyger och kiltar sveper, och eufemismerna flödar och ombeskrivningarna gror, så att man knappt förstår vad som händer, och man knappt vet vad det händer med, men man ändå tänker att det är just så man önskar att livet var.

Utan tankar. Och utan realism. Och med en lem som man tror ska stå för en snopp. Men som man inte vet säkert.

FacebookTwitterGoogle+EmailDealerkärlek!