Den 10:e dejten i 10-nätdejter-utmaningen – Vad ”filmkväll” egentligen betyder

Posted in Dejting

Den 10:e nätdejten i 10-nätdejter-utmaningen är utförd! Så, var det den fullträff som jag efter 19 glas bakisframkallande vin, 6 flaskor rapframkallande öl, x antal pinsamma tystnader, y antal överspända krystskratt, 15 timmar dusch/smink/raka-benen-stök, 2 hack i sängposten, minns-inte-riktigt-hur-många utbytta kyssar (men definitivt inte många nog), och 9 brännande besvikelser på en tunnelbana hem med rätta förtjänar att casha ut i kontoret för statistisk sannolikhet? Well…

Han var snygg som fan. Kitsching. Han var djävulskt smart. Kitsching. Han var intresserad. Kitsching kitsching. Och jag märkte snart att det där intresset verkade cirkulera gamaktigt över det osande kadaverfrågan kring om vi skulle ha sex eller inte. Vilket, tro det eller ej, gjorde ett lik av min libido. För, hey, jag har gärna sex, men inte med någon som vill ha sex med mig. Alltså… Det där blev fel. Jag menar, någon som BARA vill ha sex med mig. Hm. Skälet är inte helt solklart, men det har något att göra med kvinnlig stolthet och att inte vara en sell out mot mig själv genom att gå med på att jag inte är värd mer än så.

Så, jag tackade nej. Och åkte hem. Och dagen efter föreslog han en hemmadejt. Vilket hade varit trevligt. Om man inte varit singel i fem år och VET att ”hemmadejt” har på pricken samma betydelse som ”filmkväll” – det vill säga en vuxen eufemism för ”låt oss banka huvudet i sängkarmen så att hjärnbalken går itu”. Så jag föreslog en aw i stället. Varpå han var tvungen att fundera. Och jag såg honom logga in på nätdejtsidan. Och han sedan återkom med att han tyvärr inte kunde. Och nu vill jag att ni alla ska komma ihåg det där kontoret för statistisk sannolikhet. Som är SKYLDIG mig ett förhållande!! För allt smink, allt vin, alla krystskratt och alla besvikelser. Ha det i åtanke. Så kan ni ana hur jag kände när han sa att han skulle… ha filmkväll.
Så jajamen, det var den fullträff jag har förtjänat. Visst, jag kanske lägger ihop ett plus ett och skapar summan av fem år av singelbesvikelser. Han kanske faktiskt SKULLE se film med en kompis. Haha. Ha. Men i vilket fall som helst tror jag att jag och kontoret för statistisk sannolikhet behöver ha ett snack som kommer sluta i mordhotad kundtjänst och tillkallad polis. För detta är icke en happy customer!

Så, nu kanske ni undrar – slutar dejterna nu? Svaret är nej. Jag tänker förvandla detta till en studie i statistiklära! Hur många dejter krävs innan fullträffen kommer?! Så ja, snart följer den 11:e dejten i 10-nätdejter-utmaningen. Hur många gissar ni på kommer behövas?

FacebookTwitterGoogle+EmailDealerkärlek!

Den stressiga 7:e dejten i 10-nätdejter-utmaningen

Posted in Dejting

I går: Jag berättar för en kollega att jag efter jobbet ska gå på dejt (här pågår 10-nätdejter-utmaningen fortfarande minsann) men att det känns jobbigt för att jag verkligen inte är på humör. En gift kollega vid bordet bredvid hör och utbrister:

”Men guuud, sluta klaga!! Det är ju uuunderbaart att gå på dejt! Så häääärligt med den där spänningen inför att träffa en ny människa. Du borde skatta dig lyyycklig. Jag och maken har ju bara myskvällar och romantiska middagar hemma nu för tiden.”

Jag stirrar på henne, och kalkylerar med kisande ögon vilka straffpåföljder jag kan tänka mig att utstå för att få köra in hennes huvud i tjockbildskärmen. Fängelse – värt! Livstidsisolering – äh, jag kommer ha ett ljuvt minne att leva på. Bli sexslav till en anabolasteroidskadad raseriknarkare som heter Agda och som varje dag vill att jag ska tungkyssa hennes liktornar – hmmm… Nej okej, där kanske jag gick lite långt. Men vadå, så länge polismannen är singel lär jag efter förhöret inte dömas till något annat än en high five.

För visst, dejting kan vara blickar så oanständiga att den digitaliseringsskadade omgivningen börjar leta efter föräldrafiltret, och samtal så givande att restaurangproppen går av att ens hjärna börjar spraka. Visst, det kan rent teoretiskt hända. Ungefär lika ofta som ett får bestämmer sig för att bli trampetsakrobat och rymma till cirkusen för att där gifta sig med en elefant.

Desto vanligare är dejting precis så som det var i går:
Man jobbar på innan dejten, blir skriken på av chefen, ett tekniskt fel uppstår som ger en tio personers uppretade stämmor i öronen, tills man äntligen sjunker ihop i en stol och tror att krisen är över, men då ringer en vän, och hennes mamma har blivit sjuk, och man vill vika Sverige dubbelt för att få vara där och krama om henne och trycka sin tinning mot hennes så att lite av hennes smärta kanske kan krypa över till en själv, och sedan blir det tekniskt fel igen, och man får en utskällning för något som inte är ens ansvar, och sedan är klockan 17.30, och man ska vara en halvtimmes transportväg bort kl 17.45, så man rusar iväg i full galopp och kommer därmed fram och luktar häst, vilket gör att man knappt vågar hälsningskrama den trevliga unga mannen som sätter sig mitt emot en, och man skulle så väldigt gärna vilja vara charmerande och smart och rolig, men man är ungefär lika närvarande som en småbarnsförälder framför sin smarttelefon, och dagen har mentalt muggdoppat en och man önskar önskar önskar att man bara kunde säga till personen att: ”Snälla, kan inte du bara följa med mig hem och skeda mig i soffan medan jag stressbölar lite.” Men man har liksom en känsla av att det inte skulle framställla en som en helt och hållet känslostabil person. Och egentligen vill man inte att den här personen ska skeda en, utan någon annan. Så man tackar efter bara ett glas för sig, och känner sig elak och rutten och dum, och går hem. Medveten om att man inte bara har dragit ner statistiken för hur ofta de där lyckade dejterna händer för en själv, utan även för honom.

Och sen tänker man på den där kollegan, och inser att det fan vore värt att kyssa Agdas liktornar ändå…

Snälla snälla snälla, kan den där statistiskt säkerställda fullträffen i 10-nätdejter-utmaningen dyka upp snart!

Dejtandets cold turkey

Posted in Dejting

Så, först den känslobefriade versionen: Vi träffas, han är kanske inte riktigt min stil men så trevlig att jag genast njuter av att hänga, han visar sig vara precis så smart som jag trodde, ställer frågor (!), lyssnar intresserat (!!!) och får mig att skratta så mycket att tarmarna dansar ringdans i magen. Ett par timmar av den svåruppnådda umgängesformen flyyyt. Tills, snedsteget händer. Trevlighetsbomben briserar. Illusionen dör.

En av servitörerna närmar sig för att ta våra koppar. Dejten har inte druckit klart, så han rycker till sig koppen, fräser till, himlar med ögonen, och avslutar med en översittarviftning med handen som om killen var en fluga han försökte slå bort. Servitören säger inte ett ord, backar bara långsamt bakåt, men när han går därifrån glöder kinderna av genans och huvudet är sänkt mot omgivningens frågande blickar.

Och jag sitter med gapande mun och ett mentalt stånd som är så stendött att varken återuppväckande viagra eller snurrande små kaniner skulle kunna få liv i det. What. The. Hell.

Inom en kvart bryter jag upp och kilar lite raskt därifrån innan det blir tal om att ses igen. Och det är då det börjar. Det som jag inte upplevt på länge och därmed helt hade glömt bort. Det som de flesta singlar tyvärr är beklagligt välbekanta med. Den torterande, plågsamma, personlighetsförändrande cold turkey-abstinensen efter att under några dagar ha levt på den farligaste drogen av dem alla – hopp.

Jag störtdyker i humör, översvämmas av känslan att jag AAAAALLLLDDRRRIIIIGGG kommer träffa någon, vill seriöst lägga mig ner på gatan och bara ge uuuuupp, ser framför mig hur jag nu måste logga in på frekkin Happy Pancake igen och vill SKRRRIIIIIIIIKA ut min hopplöshet, ojar, suckar, stönar, och allmänt dramaknarkar på ett sätt som till och med mitt tonårsjag skulle bli generad av. Om begreppet patetisk hade ett förråd så är jag tjockissoffan som slängs i skogen eftersom den inte får plats! Allt det här på grund av att jag under en väldigt kort tid kände hopp. Och att det nu har dött.

Ja, kära vänner, det har sina fördelar att vara en bitterfitta som bara ser det negativa i allting. Det gör att jag väldigt sällan behöver ta mig genom cold turkey. Men tänk, det här var känslostormen efter bara några dagars förväntningar inför en första dejt! Tänk hur illa det blir när man har träffat någon, blivit förtjust, börjat vänja kroppen vid det förbaskade hoppet, och det sedan plötsligt tar slut. Herre jistanes, kan någon uppfinna en mental skyddsrustning, tack!

Om ni har någon i er närhet som befinner sig i den situationen så ge dem en tiominuters kram – hälsa att jag tycker de är så jäkla grymma som pallar!

Suck. Nu ska jag gå och lägga mig. Älta skiten ur den här känslan. Så att jag i morgon kan vara mitt vanliga bitterfittiga jag igen.

Jag kommer aldrig träffa någon jag kommer aldrig träffa någon jag kommer aldrig träffa någon jag kommer aldrig träffa någon…

Nätdejtare – är ni med mig?!

Posted in Dejting

Jag vet, jag vet, det är dags att ta tag i 10-nätdejter-utmaningen igen. Den som bara är till hälften avklarad och som för tillfället känns ungefär lika lockande som att tungkyssa en bulldog med dregelproblem. Strax efter att jycken har nosat sig själv i skrevet. Och avslutat med en hundgodisrap eller två. Men, jag har lovat er och ett löfte är… en blöt disktrasa att slaska i ansiktet på människor när de inte gör som man vill, så visst, slaska på bara! Fine, frekkin fine.

Men om en enda människa (företrädelsevis i ett parförhållande) stirrar oförstående på mig och haleluja-utbrister ”Men det är ju rroooooligt att gå på deeejt!” (vilket endast parmänniskor skulle kunna få för sig att säga) så ansvarar jag inte för mina handlingar. Eller för rummets inredning. Eller för det styckade lik som snart måste transporteras bort. Det får någon annan i gänget ta hand om, okej?

Så, jippie frekkin dippie, det är dags för att scrolla fram en nätdejt igen. Trevliga män att träffa i Stockholms trevliga barer som förtjänar trevliga partners men tyvärr gör misstaget att boka en dejt med mig. Jag som bara sitter och längtar efter att en butter karl med ölmage ska dyka upp och säga vad som helst som är äkta… Men nej, nu jäklar gör vi det här! Är ni singlar med mig?! Hejar ni parmänniskor på? Nu fasen stormar vi tangentbordet!

(Och ignorerar att jag bara behöver logga in innan det känns högst lockande med ett skrev täckt av spindelväv och evig känslomässig avdomning… Men nej, ignorera det! Nu scrollar vi oss fram till den där förbaskade fullträffen! Heja alla!)

Den hemliga dealbreakern

Posted in Lite för mycket ärlighet

Frustrerad singelvän: ”Jag har verkligen inga orimliga krav! Visst, han ska vara snäll, och lite rolig. Men det är typ allt. Jag menar, det är väl inte för mycket begärt?!”
Peppande vän: ”Självklart inte! Klart du kommer hitta det!”
Peppande jag: ”Absolut, bakom varje hörn finns i alla fall fem. Det gäller bara att hitta dem.”
Frustrerad singelvän: ”Jag menar, jag struntar i hur han ser ut, vad han vill med sitt liv, eller all ytlig skit! Jag vill bara att han ska vara godhjärtad. Det borde faktiskt inte vara för mycket begärt!”
Peppande vän: ”Självklart inte!”
Peppande jag: ”När som helst kommer det hända. När som helst!”
Frustrerad vän: ”Visst, en liten sak kanske jag har som krav. Men det är verkligen det enda, och det är inte ens en stor grej. Men han får gärna fatta poängen med klitoris liksom. Även före man har blivit ihop och man har lärt upp honom.”

Tystnad runt bordet.

Frustrerad vän, med plötsligt orolig blick på oss andra: ”Eller fatta och fatta, det räcker om han typ inte är rädd för klitoris. Så att han klarar att vidröra den utan skräckskrik liksom.”

Fortsatt tystnad. Något mindre peppande vän harklar sig. Något mer skeptisk jag rätar på mig.

Opeppande vän: ”Jag är ledsen, men du kommer dö ensam.”
Opeppande jag: ”Singel raka vägen ner i likkistan. Tyvärr.”
Opeppande vän: ”En kille som inte är rädd för klitoris… Alltså, vi måste vara realistiska här.”
Opeppande jag: ”Någon sorts verklighetsförankring. Vi vet ju alla att om klitoris ska vidröras under singelsex slash dejtingsex så måste vi fixa det själva. Såvida du inte bänder dit hans hand. Eller typ skriker i hans öra att det banne mig borde råda någon slags varannan gång-artighet.”
Opeppande vän: Och även då kommer han tolka det som tio gånger för honom, en för dig.”
Frustrerad vän: ”Men, det kan man ju inte acceptera!”
Opeppande jag: ”Självklart inte. Varför tror du vi är singlar?”

Vi blir tysta. Dricker lite kaffe. Tittar på varandra.

Frustrerad singelvän: ”Vem behöver en kille?!”
Peppande vän: ”Verkligen! Vad är poängen liksom!”
Peppande jag: ”En Jack Russel i stället! Bakom varje hörn finns i alla fall fem! Det gäller bara att köpa en!”

Loggbok 2 över nätdejting

Posted in Dejting, Observationer

Kan man ge sig själv grav hjärnskakning genom att dunka huvudet mot tangentbordet? Upprepade gånger. Sisådär femhundrafyrtioelvatusen. Eller i alla fall mentalt fortsätta dunka efter att de tre första smällarna har fått G-tangenten att skeva och gett pannan ett rutmönster…

Det här med nätdejting är nog inte bra för min hälsa. Men i helgen har jag i alla fall en inbokad dejt på en pub på Södermalm, så det glas vin jag tänker häva i mig blir flytande medicin. Undrar du vem det är? Äh, det viktiga är att jag ska få dricka vin, har jag högre krav än så lär mina skinkor aldrig lämna soffan. Tänker att det ska bli min strategi – lägre förväntningar, högre avverkningstakt. Eller som en människa mån om att låta sympatisk skulle säga: ”Jag tycker bara om att träffa nya människor, så det är mer en kul grej och inget som innebär några krav.” Vilket så klart inte stämmer. Jag hatar att träffa nya människor. Men jag tycker om vin.

Jag hoppas verkligen att du också har gjort dina timmar?! (Genomträngande magisterblick och händerna på höfterna!) Kom igen nu, om jag har orkat scrolla mig till en musarm så orkar du!!

Loggbok 1 över nätdejting

Posted in Dejting, Observationer

App app, inga ursäkter nu! Det är dags för dagens pass av nätdejting. Redo? Here we go… (Såvida du inte är i ett förhållande, i så fall kommer jag elektroniskt skalla jag dig om jag ser dig på de här sidorna. Eller knäa. En skallning eller ett knä, jag är så vansinnigt godhjärtad att jag låter dig välja. Eller om du faktiskt inte vill träffa någon, då slipper du också. Eller om du tycker att livet kastar till dig tillräckligt många stora kärlekar ändå… varpå du är förpliktigad att berätta för mig hur fasen det går till. Men i övrigt – nu kör vi!)

20.30: Ställer in sökning, man, åldersspann, Stockholm, med bild. Blir så golvad av siffran för antalet profiler (finns det ens såhär många människor i Stockholm?!) att jag utmattad måste pausa för att se ett avsnitt av Sons of Anarchy. Har uppenbarligen fenomenal självdisciplin. Börjar om med mer begränsat ålderspann.

21.35: Börjar scrolla.

21.38: Klick 1: Konventionellt söt, men intetsägande presentation. Sammanfattat ”okomplicerad man som alltid ser det positiva i vardagen och älskar livet”. Urrk! Hatar människor som älskar livet. Går vidare.

21.45: Klick 2: Konventionellt söt, intetsägande presentation. ”Tycker om att umgås med vänner och resa. Söker en söt och trevlig tjej.” Och sedan inget mer. Okeeej, jamen nu vet jag verkligen vad som utmärker dig. Är dessutom aningen osäker på om jag är trevlig. Eller söt. Mer… awesome på sitt eget egendomliga sätt. Är det ingen som har önskat sig det? Går vidare.

21.46: Klick 3: Intressant!! Inte särskilt vältränad (I like! Vem sjutton orkar dejta någon som man måste hålla in magen för.), en tatuering skymtar vid ärmen (ja ja, vissa klyschiga smakpreferenser måste jag få ha), och blicken är skärpt. Hans presentation är ett under av välskrivenhet (jag bestämmer att det är ett ord nu, basta) och han är inte kortare än jag (okej då, två klyschor). Han verkar intelligent! Älskar’t! Mailar… Men går vidare i väntan på svar.

21.58: Har fått sug efter smarta killar som faktiskt kan vara genuint intressanta, vilket gör att jag nära på ger mig själv musarm genom att hysteriklicka runt på jakt efter smart skrivna presentationer.

22.10: Letar fortfarande. Breddar åldersspannet…

22.34: Klick 36: Äntligen en till! Skärpt. Mailar.

22.34: Registrerar att mitt mail till klick 3 har blivit läst men inte fått svar. Vad i helsike?! Granskar min profil. Blir självmedveten. Jag ville ha bilder som gjorde mig liiite snyggare, men inte alltför mycket så att personen inte skulle få hjärtinfarkt och springa åt andra hållet när han väl träffade mig. Var kanske en dålig idé…

22.42: Ett svalt svar från klick 36. Ingen fråga. Skit. Lägger ner datorn och attackerar mobilkameran för att få till en bild som visar mig snygg, smart, eftertänksam, glädjefull, intressantskönavslappnadsexigintelligent och allmänt awesome. På samma gång. Så klart.

23.36: Ger fan upp. Har vridit nacken halvt ur led, har kramp i ansiktsmusklerna och träningsvärk i armen som håller upp mobilen för att ge den där smickrande vinkeln som 14-års tjejerna kör. Får en halv sekunds skamfull insikt om vad jag egentligen håller på med. Men går sedan snabbt tillbaka till att fokusera på att det ändå inte funkar. Piss!

23.37: Kollar ifall ett svar har kommit. Nada. Dock ett mail från en man i 60-års åldern (jippie…), och ett från en kille som skriver ”Tja jag heter Y jag är en trevlig och glad kille vill gärna lära känna dig messa lite?” Jag loggar ut.

23.43: Tvivlar. Jag pallar fasen inte. Det är ett sådant jäkla jobb att få till något med någon som är verkligt intressant! Eller okej, revidering: Det är ett sådant jäkla jobb för mig att få till något med en verkligt intressant. Vad är det för fel på mig?! Ligger utslagen med pannan mot skrivbordet och skulle kunna tävla med mitt tonårsjag i hur icke-existerande min självkänsla är.

23.47: Äh, vad är det för jäkla fel på dem?! Jag är ju awesome! Puckon.

23.50: Fast alla kan så klart inte vara puckon…

Med ett hjärta i höjd med fotknölarna, en stolthet som ändå håller hakan uppe, och en skam över de diverse kramperna i min kropp bestämmer jag mig för att ge mig på’t imorgon igen. Kämpa Singelbloggaren, kämpa!

Och ni där ute – nu ger vi oss fasen inte!! Kom igen nu, kämpa på!! Det blir ju kul sedan när det är dags för vindejt. Eller, förutom när dejten inte kan säga mer än tre ord i en mening och ständigt kollar in andra tjejer som går förbi… Men man får ju i alla fall dricka vin!