Hur man får Leif GW Persson att hjula

Posted in Humor på paus

Ni vet att gulliguttighet kommer lika naturligt för mig som hjulning gör för Leif GW Persson. Men apropå morgondagens rövhålshögtid, den demoniska Alla Hjärtans Dag (som är ett påfund av djävulen för att få boost i självmordsstatistiken, jag lovar), så måste jag ändå avvika från min vanliga skrattar-bara-åt-det-andra-gråter-över och faktiskt bli lite ostbollssliskig ett tag.

Jag har aldrig upplevt stor kärlek. På det sättet att jag har varit panikkär i någon som har varit bestörtningskär i mig. Jag har haft många förhållanden, ännu fler affärer, men den ljuvligt överkörande känslan av att vara kär behagade inte krocka in i mig förrän jag var 28 år, och då i en man som tyvärr låg mosad under någon annans bil. Och det här är så klart en nattsvart vrå av det bygge som bildar mitt liv, och om det inte ändras inom en hyfsat snar framtid kommer jag säkert göra något riktigt illa. Som att typ försöka bli en positiv människa eller något.

Men det finns ett glödande tomtebloss i den där vrån, och det är att jag, och varje råttbajsfylld skrymsle av min personlighet, trots det här har blivit villkorslöst älskad. Av personer som jag har älskat villkorslöst tillbaka. En handfull vänner, som har varit med länge nog för att se mig vara mitt allra sämsta jag, och som har kunnat stå ut med åsynen utan att slita ögonen ur sig. Och om det blir så att jag dör utan att ha upplevt den där stora kärleken, så ska jag i dödsögonblicket ändå försöka komma ihåg det. Att jag har älskat, och älskats tillbaka. Det råkade bara inte bli av någon jag ville sätta på.

Så jag ger dem min Alla Hjärtans Dag, och jag ger dem alla dagar därefter. Och nu ska jag hosta upp en ostboll eller två.

FacebookTwitterGoogle+EmailDealerkärlek!

Vänskap – lusten att ibland ge en örfil

Posted in Observationer, Singelvänner

Det finns människor, enfaldigt ofördärvade och enerverande tillitsfulla människor, som innan första dejten ens är slut låter dagdrömmarna springa iväg till när personen kommer fria, var giftermålet ska äga rum och vad deras gemensamma barn kommer heta. Självklart väldigt obetänksamt och ett säkert sätt att få sitt hjärta krossat oftare än en fiskmås skiter, men i vilket fall som helst, ett vanligt och allmänt accepterat mänskligt beteende. Tyvärr.

Jag är inte en av dessa människor. Jag förstår inte dessa människor. Jag har vid upprepade tillfällen varit tvungen att sitta på mina händer för att hålla mig från att örfila dessa människor, medan jag lallar stumt för mig själv tills personen slutar återge drömmarna och jag slutar vilja skrika ”men är du för fan helt dum i huvudet?!” Vilket inte skulle vara en närhetsbyggande respons i kvinnlig vänskap. Vi skulle inte direkt gå arm i arm och fnissa över vilket efternamn dagdrömmaren ska ha efter ett sådant utbrott, om man säger så.

Så i the name of vänskap måste jag efter dagens fika köpa sådan där bedövningskräm som lindrar muskelvärk. Jag tror nämligen att jag har suttit sönder min hand…