Hög på singelliv

Posted in En high five på det!

Och så händer det… En sådan där kväll som gnistrar i synfältskanterna. Som påminner om att singelliv är en ynnest, som inte ska ges upp för något annat än ett sjujävla bra förhållande. En sådan kväll som jag förr brukade krama ur varenda helg, men som de senaste månaderna har legat utom mitt räckhåll. Jag har krympt, tappat bort mig själv i vuxenkavajen, och känt mig ännu mindre för att jag inte har hittat ut. Men i går slutade jag försöka vara stor, och blev plötsligt en jätte.

En spontan aw med en nära vän gör att vi hamnar på en ölosande sunkbar på Södermalm. Ett glas blir två som blir tre, och undangömd från karriärkravens fläckfria visitkortsbeteende, Stockholms livskvävande skyltdockemingel och mina egna svårigheter att glida hackfritt mellan olika världar hittar jag tillbaka till mig själv. Till den som på dagarna trycks ihop bakom kavajens bröstficka. Den som utforskade puls med smak av hembränt och snus i småstaden, som liftade genom Kalifornien och fann sann dekadens, och som inte har en enda tanke, tånagel eller kvadratcentimeter som är perfekt.

Vid första ögonkastet vet jag att jag ska ha honom. Ett misslyckande är en axelryckning, för det här handlar inte om honom. Det handlar om mitt möte med min ständigt föränderliga självbild. Om den oövervinnerliga känslan av att han borde vilja ha mig, mer än om han faktiskt gör det.

Och när jag kliver fram, spelar mitt spel och känner kroken slinka ner i hans hals, så pumpas samma sensationer runt i mitt blod som alla droger artificiellt försöker skapa. Eller leda fram till. Eller vara ett substitut för. Märkligt att allt som behövs för att få en injektion är att göra det man inte vågar… Inhalera den beroendeframkallande substansen i jakt.

Och visst, det är bekräftelseknarkning. Det är luftslott med egot som kung och det är att inte lyckas bli hög bara av sig själv. Men det är också att leva så att varje minut bränns hela vägen från fingertopp till hjärntråd.

Vi får fasen inte försvinna i vuxenkavajerna! Vi får inte tro att vi är för gamla för det här, och underkasta oss andras definitioner av hur man ska leva. Jag vill i alla fall inte det. Jag tänker hångla mig hela vägen till ålderdomshemmet.

Ha en härlig fredag! Hoppas att ni gör något ni inte vågar!

FacebookTwitterGoogle+EmailDealerkärlek!

Nyckeln till självkänsla – omfamna galenskapen!

Posted in Nu fasen peppar vi!, Skratta åt det tragiska

Hiva upp rödvinet och sätt dig tätt intill datorn, för nu ska vi bonda lite. Det är dags för mig att ge en introduktionskurs i att-förstå-vad-sjutton-det-är-singelbloggaren-skriver.

Grejen är att jag faktiskt (just nu) har rätt så bra självkänsla. Jag diggar mig, helt enkelt. Vilket det kanske inte verkar som när jag bräker på om mina snedsteg mer hysteriskt än en get i en goating-video. Men det är ju roligt att driva med sig själv! Och genom att garva åt hur bisarrt jag beter mig kanske jag nästa gång är något mer behärskad.

(…) Eller okej, det kommer så klart aldrig ske, men hoppet dör ju sist och allt det där.

I alla fall, om mitt ego skadas av att någon inte vill ha mig, då är det skönare att gå in i den känslan och älta skiten ur den tills den en dag ligger död på kammaren, i stället för att försöka fly och bli jagad av den för evigt. Det är det som är skönt med att ha en egokris – att man tar tag i sig själv. Bearbetar lite skit som har samlats i hörnen. Och efteråt känner sig renad och stark.

Så, såhär ett tag efter dissen – jag är rätt så grym. Visst, jag är ungefär lika okomplicerad som en html-kod, nojar ofta lakanen svettiga och beter mig då och då som en vettvilling eftersom jag är en feg skit som sällan vågar göra det jag egentligen vill. Men jag har ett väldigt gott hjärta, och det är ju grymt. Så jag ska så klart vara med någon som ser det där grymma i mig (positiv konnotation), och som kan skratta åt mina mer märkliga krumbukter. För om man tittar på dem rätt så blir de ganska komiska.

Och om jag kan digga mig själv, med alla mina galenskaper och inte en enda häst som står prydligt i stallet, så borde de flesta kunna göra detsamma. Är du en självtvivlare? Brottas du med självhatet? Herregud vad många ronder jag har gått med den ihärdiga jäkeln. Men det är ju rätt så synd att behandla sig själv sämre än man skulle göra en vän. Att ha ett gott hjärta för alla andra, men inte ge den välviljan till sig själv. Så vi kan väl försöka fokusera mer på vad som gör oss grymma. Och garva lite mer åt det som gör oss… till en utmaning, så att säga. För det är onekligen ganska skönt att tycka om sin egen galenskap och alla sina vilt runtspringande hästar.

Slutligen kanske du undrar hur en så knäpp människa kan vara okej med sig själv. Tja, svaret är 31.200 kronor i terapi, baby! Jag hade ett välbetalt år och kände mig ok med att punga ut lite. Tyvärr räckte det bara till att jag skulle börja gilla mina galenskaper, inte att jag faktiskt hann sluta vara galen.

Men vadå – man ska vara tacksam för det lilla!