Hur man får Leif GW Persson att hjula

Posted in Humor på paus

Ni vet att gulliguttighet kommer lika naturligt för mig som hjulning gör för Leif GW Persson. Men apropå morgondagens rövhålshögtid, den demoniska Alla Hjärtans Dag (som är ett påfund av djävulen för att få boost i självmordsstatistiken, jag lovar), så måste jag ändå avvika från min vanliga skrattar-bara-åt-det-andra-gråter-över och faktiskt bli lite ostbollssliskig ett tag.

Jag har aldrig upplevt stor kärlek. På det sättet att jag har varit panikkär i någon som har varit bestörtningskär i mig. Jag har haft många förhållanden, ännu fler affärer, men den ljuvligt överkörande känslan av att vara kär behagade inte krocka in i mig förrän jag var 28 år, och då i en man som tyvärr låg mosad under någon annans bil. Och det här är så klart en nattsvart vrå av det bygge som bildar mitt liv, och om det inte ändras inom en hyfsat snar framtid kommer jag säkert göra något riktigt illa. Som att typ försöka bli en positiv människa eller något.

Men det finns ett glödande tomtebloss i den där vrån, och det är att jag, och varje råttbajsfylld skrymsle av min personlighet, trots det här har blivit villkorslöst älskad. Av personer som jag har älskat villkorslöst tillbaka. En handfull vänner, som har varit med länge nog för att se mig vara mitt allra sämsta jag, och som har kunnat stå ut med åsynen utan att slita ögonen ur sig. Och om det blir så att jag dör utan att ha upplevt den där stora kärleken, så ska jag i dödsögonblicket ändå försöka komma ihåg det. Att jag har älskat, och älskats tillbaka. Det råkade bara inte bli av någon jag ville sätta på.

Så jag ger dem min Alla Hjärtans Dag, och jag ger dem alla dagar därefter. Och nu ska jag hosta upp en ostboll eller två.

FacebookTwitterGoogle+EmailDealerkärlek!

Rodnar och skrapar foten i backen…

Posted in Nu fasen peppar vi!

Det har uppkommit frågor i kommentarsfälten gällande hur många man egentligen får dejta samtidigt med anledning av vår 10 nätdejter-utmaning. Och innan jag gör ett inlägg om min syn på multidejting så måste jag säga en sak. Översvallande ömhetsbetygelser kommer lika naturligt för mig som kvantfysik för en 3-åring, men era kommentarer, Facebook-likes och delningar får mig att för en gångs skull vilja… Vad heter det nu igen..? Det där som emotionellt mogna människor gör? Just det, uttrycka vad jag känner. Så sätt hängslen på rodnarreflexen, för här kommer det:

Jag gillar era kommentarer så mycket att om jag stod inför valet att för evigt kunna bli apfull och efteråt ge mitt magsäcksinnehåll besöksförbud från min mun, eller att bara för dagen kunna få en kommentar i det här lilla forumet, så hade jag valt kommentaren. Och alla vet ju att en nära bekantskap mellan magsäcksinnehåll och mun bör förbjudas med striktaste West Side Story-dramatik (utan allt hångel i slutänden), så ni fattar, vi snackar stora känslor här.

Inlägget kommer därmed snart, men jag ville bara säga det. Ni är grymma, och jag hoppas på att få lära känna fler av er. Så, nu kan ni titta fram bakom skämskudden. Strax tillbaka…